Du säger att en blir så isolerad om en flyttar, särskilt om en flyttar till en plats där en inte känner någon. Men det är väl bara att göra som innan? Även om det så skall ta tre generationer för att verkligen bli accepterad. Det vill säga att det är först då du har barnbarn som någon kan få för sig att säga saker som 'men hon har väl bott här i evigheter eller i alla fall alltid?' Det har du kanske. Men om du skulle flytta, då tar du väl med dig själv? Du lever med dig själv, måste göra det. Även om du så bara flyttar inom hundra meter, din egen kommun, landet eller världsdelen. Du måste stå ut med dig själv. Om du känner att du nog är tråkig, att du tröttnar på dig själv. Är väl svaret givet. Res mentalt, i fantasin. Du känner en som tänker städa. I alla fall sin egen ryggsäck. En början så god som någon. Sedan må en väl söka vidga omkretsen en smula. Själv gjorde jag en gång i tiden en resa till en spanskt erövrad ö. Även om min familj tyckte att jag bara verkade vara med ibland, jag nog inte skiljde mig stort från resten av expeditionens medlemmar som även de ofta nog verkade vara på väg mot nästa etapp, i alla fall rent mentalt. Vilket de kunde kalla exempelvis förberedelse. Flygplanet landade i en filial. En koloni. Vi var där på ferie, kan en väl säga. Dels reste vi rent fysiskt. Men resan mentalt var nog än större. Ibland tänker du att om du fick välja själv. Då skulle du bo på landet och närmsta granne skulle bo flera mil därifrån. Eller så kunde du bo i en by med kanske tjugo familjer eller så. På sätt och vis är du tudelad i dina fasta åsikter. Säkert för att du i din trygghet är just splittrad. Andra får gärna skilja sig en smula från dig och ditt sätt att vara, leva, lösa problem på. Även om det bara är något från nöjessidorna i tidningen. Men så anser du ändå att de väl kunde hålla sig till feglerna, i alla fall ibland. Att du själv bryter emot dem ibland, av rena bekvämlighetsskäl. Vad är det för märkligt med det? Det vore väl mera märkligt om du inte gjorde det! Som att även om maskinen fungerar hyggligt redan då du köper den, kan det väl inte skada om du då och då gör den litet mer anpassad efter hur du vill ha den? Så att du flyttar, vart det än blir. Du helst vill ha med dig själv. Då vet du i alla fall det. Men om du plötsligt skulle befinna dig i en annan sorts dimma, där du bara känner igen dig ibland. Vid en del tillfällen kunde du ha svurit på att någon som väl varit död en längre tid, plötsligt framstod som just levande. Det är litet som att befinna dig på teatern. I en pjäs av väl Shakespeare är det som att du plötsligt ser en scen ur 'I väntan på Godot'. Än är det en 'sängkammarfars'. Än är det en scen ur 'Tre systrar', och platsen någonstans i Ryssland, på 1800-talet. Jag menar, vad spelar det då för roll var du bor, om du ändå är fånge i din egen själ, och rent mentalt sett bara är där ibland?