Du var mitt livs innehåll

I går kväll njöt vi av månsken och stjärnhimmel. Om det hade varit vintern tror jag att det hade snöat på natten en stund, mjuk snö som dun. Jag kom att tänka på minnen om dig.

Jag längtade ut. Nattlig trakt var dimhöljd. Vägen i skogen gick i beckmörker. Bakom trädkronor tindrade stjärnor som fjärran lyktor.

Du där i avlägsenhet? Jag här på jorden! Jag trodde att där på himmeln finns liv. I stjärnornas tindrande och blekt månskens dimslöja kännde jag vara endast en liten anspråkslös partikel i alltet. Jag kom att tänka på vår samvaros första tid då vi tillsammans grubblade över livets mening och väsen.

Livet är härligt då man möter hjärtevän och själarna blir indragna i varandra. Nu är vi fjärran från varandra. Det finns inte mera din mjuka famn. Din dyna håller jag under mina armar. Min fantasi sköter resten!

I dag finns det mycket tråkighet. Jag söker tröst i minnena, ibland blir jag något piggare. Jag tror att man kan leva av sköna minnen.

Det är så som mina glasögon vore dimmiga, du som dimhöljd, du existerar inte mera. Mitt minne om dig i mitt sinne är ett urval rosor, många, härliga, som en utvald samling av rosors nyanser i tiden i minnenas lund.

Dina sammetsgröna ögon, ditt ljuvliga ansikte och leende värmer fortfarande som solsken.

Trots att du är evigt borta från mitt dagliga liv, gör detta avsked mig känsligare och en stor ömhet till dig svämmar från mig.

Din strid på liv och död är över och du har fred!

© Heikki Hellman 2017-05-27