Det enda som är säkert är att det här livet kommer att ha ihjäl mig. Antagligen innan jag funnit sanningen.

Igår halkade jag på trappan när jag skulle gå ut och hämta tidningen. Gjorde en ordentligt luftfärd och kunde ha slagit i bakhuvudet i trappsteget, men jag lyckades på nåt sätt vrida på mig i luften så jag landade på andra hållet och fick ett stort fult jack i pannan istället, det blödde som fan. Men med benet var det värre, fick det under mig och vred liksom om knät ett halvt varv och det krasade till och gjorde in i helvete ont.

Där låg jag i kylan, klockan sex på morgonen, blodet från pannan rann ner över ansiktet och ner på halsen i en sakta ström, och jag tänkte först; "det här är slutet  Karl;  allt tar slut här på farstutrappan till en liten hyrstuga med vita knutar i mörkaste Småland."

Efter ett tag hade dom hittat mig här, kanske efter några dagar- det ligger ju så avsides och det är sällan som någon kommer här förbi- stelfrusen, vit i ansiktet och med frost i håret.

Det hade varit snyggt. Jojo, men jag lyckades släpa mig in i stugan, fick fatt på mobilen och ringde efter ambulans.

Så jag klarade mig denna gången, än var det inte dags för gamle Karl Nilsson att lämna det jordiska. Efter 58 år är man ju ändå lite beredd på att lämna allt det här, jag menar man kan ju när som helst få en hjärtattack och falla död ner. Man vet ju inte, kanske är man i riskzonen efter alla cigaretter och all sprit, va fan vet man. Inte mycket.

Men jag vet att jag lever och det är gott så. Man är lite mer tacksam för livet, för minuterna, för timmarna, för dagarna man får, efter en sån här nära döden upplevelse.
Fan, men inte räknar man minuterna, men man undrar ju hur lång tid man får.

Jag är tillbaka till stugan igen. Katten satt på trappan och jama, hade inte fått mat på över ett dygn, stackarn.

Jag har bandage om huvudet, benet är spjälkat, kanske måste de operera knät, men det är en senare fråga. Huvudet värker, men läkaren säger att jag inte har hjärnskakning. Fan tro´t. 

Funderade på att raka av mig helskägget, men jag trivs nog ändå rätt bra med det, folk säger att jag ser ut som ett stort snällt och lite grått lejon, så det fick vara tillsvidare.

Ringde min son Johan i Amerika och berättade vad som hade hänt. Han är bra Johan, sa att jag var en stor klant, men att jag inte fick skrämma honom så.
Han berättade att han saknade mig och jag saknar nog honom också. Sen sa han att han tyckte det var dags att jag kom och hälsade på, han erbjöd sig att pröjsa för biljetten om jag bara ville komma dit och se hur han hade det.

Jag har alltid varit flygrädd så jag tvekade men tänkte sen att man kan ju också bli överkörd av tåget eller frontalkrocka med bilen, så jag sa ja.

Och han blev så jävla glad. Han sa; "Farsan, det är så mycket jag vill visa dig, stan, stranden ,bergen och så måste vi gå ut och festa, kanske hittar du nån trevlig tjej också!"
"Fan vad kul att du kommer, jag gillar verkligen dig farsan, du är coolast!"

Jo, det ska bli kul att träffa Johan igen, vi har inte setts på sex år, han var hemma på Ellens begravning sen har det varit snålt med tid, både för honom och för mig. För honom i alla fall, jag har nog försökt undvika att åka med tanke på min flygrädsla. Men vi har hållit kontakten och vi pratar ibland. Han sköter sig och är ambitiös, jag är stolt över honom!

Och det känns bra att vara coolast! Även om benet påminner mig om att jag är en klant, borde sett mig för, de hade ju varnat för underkylt regn på vädret kvällen innan.

Men man lär så länge man lever, om man får leva. 

Annars har livet varit gott mot mig, jag har tak över huvudet, en son som bryr sig, en katt, mat för dagen, en varm säng att sova i och mitt förstånd i behåll.
Det är allt jag behöver.

Men visst saknar jag en kvinna, det har varit tomt, väldigt tomt sen Ellen gick bort, herre Gud, det är sex år sen snart! Tiden går så fort, men vi talar med varandra ibland, hon kommer till mig i drömmarna och vi är tillsammans igen, jag kan känna henne alldeles nära. Hon skulle säkert kunna acceptera en annan kvinna, men jag vet inte om det skulle ge mig nån ro, saknar nog henne för mycket fortfarande.

Så nu ska jag resa till Amerika. Flyga över Atlanten. Har nog alltid varit lite skraj för den här resan, men nu känns det som det kan kvitta, känns som om jag hellre kan dö på väg över Atlanten till nån jag älskar, än att bli hittad på rygg utanför en stuga i mörkaste Småland med ett jack i bakhuvudet.

Jag är inte rädd längre. Det är så mycket jag vill se, kanske kan jag stanna några månader, resa runt lite på egen hand, kanske köpa en gammal Cadillac och dra tvärs över kontinenten.

Kanske köper jag ett hus i öknen, gifter mig med en ung vacker indianska, och turnerar runt med ett cirkussällskap stora delar av året för att förtjäna mitt uppehälle.

Man visar upp mig som vildmannen från norr; jag har vässade tänder, mitt ansikte är krigsmålat med småländska färger och mina fingrar är kloförsedda. Jag morrar åt publiken och slåss med sabeltandade tigrar.

På kvällarna berusar vi oss och experimenterar med droger, festerna blir vildare och vildare och snart glömmer vi att uppträda, festen bara fortsätter i veckor och månader, till sist upplöses vi och försvinner i tidsdimman, andra världar kallar...

Nu drar det iväg, i fantasin upplever man de mest märkliga äventyr, men jag tycker att man kan unna sig att sitta och dagdrömma och fantisera, det livar upp och får det att rycka lite i mungiporna.

Ibland när jag sitter på bussen och fantiserar kan jag komma på mig själv med att sitta och gapskratta och då märker jag att folk glor på mig, men det rör mig inte, de får gärna tro att jag är galen. På nåt vis får jag ett litet övertag på dom då och kan flina lite överseende åt dem, de vet ju ingenting.

Men innan det blir nån resa måste benet läka. Det kan ta månader, men förhoppningsvis har jag tid att vänta lite till. Nu vet jag att det blir av och det gör mig lugn.

Att resa är att färdas genom tiden. Mot nåt annat men framåt, och man kikar lite i backspegeln och försöker kämpa emot ibland, men man har ingen chans.

Och visst fan går det sakta utför, men man kan ju trivas ändå.

P.G 20170528