Sitter du och knattrar på din gamla skrivmaskin? Eller har du kanske dator nu?
Men på andra sidan kanske tekniken är oviktig? I så fall är det ju bra. Eftersom du är lika oteknisk som jag.

Jag kan se dig framför mig. När du sitter och skriver dikter och noveller. Uppslukad. Med rufsigt hår. Fjärrskådande mot texter som väntar att bli skrivna.

Hur du tar en cigarett. För att förstärka författarrollen som du alltid velat ha. Jag kan föreställa mig hur röken slingrar sig uppåt medan orden kommer till dig.

Minns hur förskräckt din yngste blev när han såg dig röka.

- Mamma ryker, skrek han förtvivlad och pekade med sitt lilla finger på röken som silade ut genom din mun. Och tårarna tillrade på hans blossande kinder.

Men nu kan du röka så ofta du vill. Till och med dra halsbloss. Som du aldrig gjorde. På den andra sidan finns ingen risk för lungcancer eller annat elände.

Nu skriver dina ögon andra sagor än de skräckhistorier som du läste i livets bok. Medan dina drömmar sakta falnade till aska.

Undrar vad du tycker om att jag övertagit din penna. I den verkliga världen. Där jag ännu finns kvar.

Att jag vågade mer än du. Fast det dröjde ett tag. Jag skriver om det liv som skapade mig. Av gott och ont. Och om kärlek. Sådan kärlek som du aldrig fick. Men du var så mycket värd.

Den präktiga dotter du minns är borta. Avklädd sin präktighet. Nu har jag andra kläder när jag skriver. Mina alldeles egna.

Jag har öppnat dörren till mitt fyrkantiga rum. Min penna målar bilder. Sådana man helst inte vill se. Och sådana man gärna vill se. Livets bilder.

Jag tittar ut genom fönstret. En liten rökslinga syns på himlen. Som en hälsning från dig, min tappra lilla mamma.

Kramar
från
din dotter