Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Dubbel vodka 7.

Det var fullt ös. Förvisso var det alltid så beskaffat just på lördagar. Hela baren var typ smockad av fulla och påtända människor. Även såkallade poeter. Jag såg mig omkring och förkunnade för mig själv att jag föraktade dem allesammans. Samhällets vampyrer. Pretentiösa narcissister. Jag tog en av mina tre vodka dubbel 7 och skrapade i lite mesk. Och vilka syner bröder.. käre lille gossebarn, gud i himmelen osv. Älskade medvetande... vackra känslor och alla de sublima qualia som karaktäriserar dom.

Jag fick ett infall och klättrade upp på bardisken. Drog ner gylfen. Pissade bänkskivan och sparkade till barstolen med kängan så att den välte omkull.
"Hör upp alla så kallade poeter, era pretentiösa fjollor och lingvistiska nekrofiler. Introverta bakåtsträvare utan taktkänsla och själ. Allt ni skriver är förlegad skit, egocentrisk smörja uttryckt ur era bleka anus, upprepningar, utskiten av naiva narcissister. Jag skyr er som blemmorna i mitt sketna ansikte. Jag skyr mig själv. Vi är en skam, en besvikelse. Kan vi inte sluta skriva en massa egocentrisk skif och hjälpas åt med att bygga upp en vackrare och bättre värld istället?".

Det blev knäpptyst. Alla tittade på mig som om jag vore en förrymd mentalpatient. Killen som satt bredvid mig glodde på min enorma penis och såg faktiskt en smula fascinerad ut. Jag drog in den igen och hoppade ner på golvet. Svepte båda mina vodka dubbel 7, utan mesk den här gången. Det dröjde inte länge innan de fördömda asen, som i mina ögon nu förvandlats till människokorpar, flög över mig. Och sedan följde det hederliga smack, pow och pang. Det var mycket nävar, tänder och kängor. En stor tjock en grep tag i mig och slog mig i magen. Ord flög i luften. Ett vilt krig poeter emellan. Konstnärernas ursinne. Jag satte mig på en åsna och red upp till himmelen. Fan vad den fjärtade. Det regnade rubiner. Jag vrålade
" låt henne le, låt henne bara le för Guds skull."
Sedan fann jag mig själv röka pipa och spela kort på en dams ända. Jag skådade världens öde i hennes stjärtskåra. En schimpans kom in i rummet och stal min plånbok och vägrade lämna tillbaka den. Jag vrålade åt den. Det hjälpte inte.
"Du din fula homosapiens också kallade poet, dina ord är fulare än min mormors djungelvrål."
Jag sa " hörru du din lilla fördömda Skitapa jag har i alla fall inte en sådan där ful rumpa som du har." Den började skratta och klappade mig på ryggen. De flesta låg blodiga och blåmärkta och tandlösa på golvet. Det var en vacker syn. Det var bara jag och schimpansen kvar nu. Vi blev goda vänner, dansade på deras degiga och lealösa kroppar, spelade dragspel och drack dubbel vodka 7.




Fri vers av Joakimnordbrandt
Läst 413 gånger och applåderad av 8 personer
Publicerad 2017-05-28 21:02



Bookmark and Share


    ej medlem längre
Påminner om filmen Total eclipse. Sjukt bra skrivet! 5/5
2017-06-01

    ej medlem längre
Påminner om filmen Total eclipse. Sjukt bra skrivet! 5/5
2017-06-01

  henke_r
Vilken fart och fläkt! Gillas skarpt. Det är lite som att Bukowski och Burroughs helt plötsligt blev en och samma kropp. Applåd och bokmärke.
2017-05-31

    Adonis
Ett nöje att läsa!
2017-05-30

  Lars Hedlin
Starkt och känslo rik
2017-05-29

  Notarius publicus:Sten Wiking VIP
Sanna poeter bör nog akta sig för alkohol.
2017-05-28
  > Nästa text
< Föregående

Joakimnordbrandt
Joakimnordbrandt