Allt är så bra i början, fjärilarna flyger å livet känns äntligen bra igen. Det får mig att glömma allt det jobbiga jag går igenom, att jag egentligen är deprimerad å nere.
När jag är med honom tänker jag inte på det, iallafall inte nu, inte i början, det kommer senare. När man börjar blicka framåt igen å alla tvivel på framtiden kommer.
Det är då jag brister, det är då jag tvekar å undrar om jag gjorde rätt val.
Jag lämnade en som visste alla mina brister å som ändå älskade mig, mot en ny som gillar det han ser å det han ännu känner till.
Men vad händer när han ser mina demoner? Vad händer när jag visar hur trasig jag är? Kommer han då stanna kvar som den förra, eller kommer han bli rädd å gå?
Han jag en gång var med vet jag hur han fungerade, jag vet hur VI fungerade. Vi hade en plan tillsammans han å jag. Jag tänker ofta på den planen.
Tänk om den hade funkat? Tänk om jag gjorde fel val att släppa dig?
Du har sagt att du kommer vänta på mig men hur länge? Tills jag inser mitt misstag? Tills du hittat nån ny?
Jag gör mitt bästa för att ge mitt allt i min nya relation, men jag är rädd. Rädd att det ska gå som sist, som det gjorde för oss. Rädd att jag ska förlora ännu en bästa vän. Rädd för att bli sårad igen helt enkelt.
Varför ska tillit vara så svårt?