Mors dag

blev en dag full av

sjäkvömkan

och begråtelse

Av att egot krävde mer

än verkligheten mindes

När det till slut slutade skrika

öronbedövande i mina öron

mindes det till slut

den sanna verkligheten 

(av döda mödrar

bortglömda mammor

icke närvarande morsor

och hotfullt nära kärringjävlar)

ingen tårta

inga paket

inga kort

eller samtal

'Skiter väl i vilket'

väser trotset genom vidgade näsborrar

'Bryr dom sig så lite om mig?'

Gråter hjärtat så allt svämmar över

och ut på baksidan av handen 

Facebook bombarderas av kärleksfulla barn

som hyllar sina fantastiska mammor

(Min är död... sedan länge) 

och efter många långa timmar

även mina

Egot kryper ihop i fosterställning

och skäms...

lite iallafall

Hur orkar jag ens bry mig?