Jag känner doften av sorgen
När ett billigt vårregn färgar gatan i sin våta nyans
Föreställningen om att tårar försvinner i regn är en myt påhittad av människor som inte vet bättre
Asfaltsdoften är påfallande kvävande när jag försöker andas genom den höga pulsen
Jag förbannar luften och söker efter ett svar när tanken skriker i skyttegraven den har byggt upp för att känslorna förklarat inbördeskrig

Jag vet inte vilket pris gatan betalat för att vara ojämn men de uråldriga skyskraporna kompenserar för skulden när de står i frontlinjen för jordskorpans krig mot himlen
Det förvånar mig egentligen inte att vi väljer att stå i skottlinjen när staden stinker av längtan
Men jag har aldrig förstått hur förgängligheten på något sätt kan rimma med skönhet
När jag själv rimmar oförgätligt med längtan men det kanske bara är jag som finner att världen ser bättre ut genom ett trasigt kalejdoskop

När jag tänker efter så har jag aldrig förstått gatlampornas funktion när ingen gråter i visshet
På något vis fruktar jag den dag när gatlyktan slocknar och gatan ligger öppen under mina fötter
Då jag kan dväljas ensam i mig själv utan att någon kan se mig, utan att någon kan skriva om mina bedrifter
Men någon sade till mig en gång att det är mer ärofullt att vara en missbrukspoet i mörkret än ett missbruksbarn som skriker efter gatlysena sken

Det skrämmer mig egentligen att det är så lätt för oss att tala om fallna kometer men så svårt att önska oss evig rikedom när stjärnorna faller till fastlandet
Jag vaknar och ser mig om i skogen som växt upp i mitt rum
Sjuksköterskan ger mig ett medel som gör mig allt annat än lugn för att sedan lämna mig ensam i gläntan
Den befjädrade ormen flyger över ruinen på berget och jag ber om att inte behöva vakna i mitt rum igen
Jag ber sjuksköterskan att lämna mig åt mitt öde och söka upp ett medel till sig själv som gör att hennes drömmar inte känns lika långt borta som stjärnorna vi önskar skall skänka oss allting det vi vill ha

Om det är någonting vi borde sälja billigt så är det vår stolthet
När vi dansade under betongmånens bleka ansikte så skrek vi efter att nattens lampor skulle tändas
Men staden vältrade sig ännu i ångest så vi visade henne hänsyn och dansade vidare i mörkret bland sovande gathörn och fastande kajer som drog in andetaget när vågorna rörde vid deras kroppar rädd att månen skulle se och skratta åt deras fåfänga

Men egentligen, om vi verkligen har triviala intentioner så är jag bara en spartansk poet som vandrar i ett billigt vårregn i en stad som aldrig är nöjd
Vi borde egentligen inte undra så mycket och istället lära oss att falla
För betongmånen är där den är även om vi önskar oss sjöstjärnor eller ligger som en uppspikad fisk i gatstenen lika hjälplös men ändå med ett uns mindre värdighet
Fast egentligen, bör man bli förvånad?
Är det verkligen så nyttigt att ge efter till förvåning är allting ändå är förskräckande enkelt att misstolka och när meningarna faller på att de är för korta när vi egentligen borde göra andetaget så långt att det passar med meningen och inte förkorta meningen för att anpassa det till hur orden låter när vi blundar