Hade slutat rusa runt
Det verkade ju inte längre spela någon roll vad jag gjorde
Uppgiften hade varit att balansera det som skedde och fanns

Jag vred och böjde det som behövdes. Sorterade upp, pusslade och passade ihop det som gick. Tittade ut genom gluggarna och jämförde
Det fick ju inte bli fel

Men det verkade som om det hela började ge med sig
En del hade gått av, något läckte och annat var det stopp i
Kunde inte göra något åt det, här, mitt i allt och allt för nära
Men gluggarna var för små att krypa ut genom och trappan upp var inte beträdd sedan länge
Höll den fortfarande?
Men framför allt skulle balansen upphöra och allt skulle falla samman om jag inte var kvar, tänkte jag

Lyckades sätta mig för en stund
Uppfylldes av total rädsla
Visste att jag var tvungen att skynda på innan den försvann eller skrämde
Reste mig och begav mig snabbt av
Till trappan upp