Ett vittne på avigvägar


Gud bar min sorg över midgård, och vidare över atlanten. De talade om dagar medan jag ännu ropade.
De talade medan jag såg skimrande eld klot, och de dödas telningar sökte ännu en förskoning.
Jag frågade vad allt detta skulle bli, men jag hörde bara en susning, och en klang från klockorna som svar. I min tysthet såg Jag ett golv och en eld som renade allt det ädla från slagget. I dyningarna blandades mystiken med ögonens klarhet. I lycka kunde vi lämna allt för att se. Men tiden var ännu fördold, som bakom flor.

Fyll oss med kärlek, tills vårt gift tagit slut!

En historia stod att hinna ikapp mig, deras ondska hade börjat verka i mig, som en giftig ros slog den rot. Jag bekämpade den med guds godhet, gick till botten som undervattens svetsare med tub på ryggen.