Att överleva är så mycket mer, så mycket mer än att leva, men jag fortsätter trots det att bara leva. Jag minns en tid då jag inte la någon som helst uppmärksamhet på överlevnad, reflekterande inte heller över att jag levde, men idag är varje dag en kamp att överleva mig själv. All vaken tid är en kamp att övervinna den latenta destruktivitet som vuxit sig till den törnbuske som sprider sig i mig. Smärtan vänjer man sig vid, men känslan av vanmakt över ens belägenhet vänjer man sig aldrig vid och därför smyger jag omkring försiktigt, försiktigt så att skenet inte ska spricka.