Det var inget särskilt med dagarna 

som gick dess tecken fastnaglad 

längs de brända hudremsor som 

omgav det yttre skelettet, 

Koppar silverföremål nyanser av yta 

kampen om tillvaron som ryckningar 

under det stressade ögat oavsett hur många

av de otaliga försöken. Platt fall. 

Jag hatar litenhetens 

brännande surrealistiskt svaga 

pendling- ögat följande det sociala 

spelet. Föraktets vingliga hämder dess 

efterföljare. Nyanser av skam mot vardagen

klarvita. 

I ett uråldrigt bönerum väver tiden 

bomull runt skadan. Ormvråken brottas 

text läggs på text och i vattnets skum 

som utrensning speglas de skamfyllda 

bottenslamsorna 

hon får inte be nu. Inte röra till det. 

Det svulstigt naiva släpas ur grottans

inre fukt när värmen slår dövörat till 

Får inte skada. Inte som då.