Vi halkar runt
och lovar tunt
som vana
längs vår bana
uppå vägarna,
och vi höjer bägarna
till tröst
när våren blivit höst.
Och aldrig får vi veta
var människan ska leta
för att få
bittra stunder grå
målade och glada.
Vi går här med vår svada
och pratar bara strunt
och lovar alltför tunt.


*
Dikten uppläst



-Liten Poetik-