Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Ingår i samlingen 'Godnattsagor'


Andra delen

De springer in i rummet och piporna glöder spottar och brinner. Kulorna tränger igenom våra kläder, sliter loss bitar av tyg och längre, längre och djupare. Vissa passerar rakt igenom som om hud, fett, vävnad och organ, fett och hud igen inte fanns, var ingenting och inte existerade. Andra expanderar, en rotation som sliter upp och stannar, kommer till ett stopp, halt, haltar och sprider textilfiber i vävnad, går sönder. Ännu andra träffar ben, en ryggrad, hugger bort flisor som för att lämna kvar någonting permanent, en signatur, konstnärer och flisor som aldrig kommer att återfinnas. Vi blev ihjälskjutna och vi lever och vi vet vilka det var och vi vet vilka de var. En av dem, oss utifrån, på utsidan sett från insidan om insidan vore utsidan tvärtom, försökte snyftande berätta, gråtande leta efter ord att yttra till någon. Vi flyger vidare över öknen, över cirkeln av på pålar spetsade barn, genom hakan med tomma ögon mot himlen som i vördnad, genom nacken ner i marken som i tystnad och en sexarmad man står i mitten och bär upp månen och solen på sina axlar i sina händer med en brinnande gloria bakom huvudet. Vidare till flygplatser med trånga korridorer där resenärer fastnar med sitt bagage, fastnar i dörrarna, fastnar i varandra och trängs och kommer förbi och fortsätter och fortsätter mot slutet som mot en dörr som ingen vet vart den leder eller till vilken plats eller ens tid som om tiden stod stilla eller kanske inte fanns som att både början och slut var okända ord i öronen som aldrig hörts eller ens blivit sagda men som ändå fanns där och spreds genom vibrationer i luften från någons stämband djupt ner i strupen. Vidare över skogar i natten, vi är tre, och bomben lämnar efter sig ett rött sken i mörkret och vi flyger genom natten och över skogar bort från staden långt bort så långt bort att ljudet från den öronbedövande fissionen inte hörs. Ljusskenet är vackert, ett brinnande svampmoln som målat av en konstnär på gammal kanvas som växer och expanderar och sprider förödelse i prakt och elegans och skakar jorden och häver och sliter upp och välter och klyvande fortplantar sig. Jag befinner mig i utkanten av denna vrålande skönhet, flyger med eller flyr i samma riktning. Jag flyger för mitt liv med dödens svala smekning mot min svedda rygg, flyger för att undkomma men ovillig att lämna döden bakom mig och flyga mot den och flyga mot förödelse. Vidare till flygplatser med trånga korridorer som påminner mig om ett hus det är en trång korridor i ett hus men jag bär på en stor ryggsäck mitt bagage som alla andra också bär på sina ryggar eller i sina händer och vi stöter i varandra vi fastnar i dörrarna och hörnen och i varandra min ryggsäck fastnar och jag förlorar mig i havet av människor som är på väg någonstans som de själva är omedvetna om och min ryggsäck fastnar när vi ska gå förbi varandra och jag försvinner.




Fri vers av throughsenses
Läst 144 gånger
Publicerad 2017-06-11 21:58



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

throughsenses
throughsenses