Hans händer började vandra mer än vanligt och han lovade mig ständigt att han inte skulle göra någonting mot min önskan.
"Det här är mot min önskan" ville jag säga högt men kunde inte samla modet.
Innan jag kunde förstå vad som hände lade han mig på min rygg.
Jag bad honom att gå av, min röst svängde mellan arga skrik och tysta gråt.
Mellan smärta och ångest låg jag där och försökte förstå vad som hände.
Om jag hade en kniv skulle jag gärna ha fört den i hans hjärta för att han bröt mitt i tusen bitar.
Hans minuter av nöje dödade någonting, och någonstans finns det nu en gapande tomhet från den tid han skinnade mitt hjärta.