Prolog

Mäns våld mot kvinnor, ett ständigt aktuellt ämne. Just nu skrivs det väldigt mycket om ämnet i tidningarna, samt att andra medier tar upp det titt som tätt. Men trots att ämnet är så aktuellt så är det många som väljer att blunda för det. Kakel behandlar just detta ämne, hur livet kan te sig för offret i ett destruktivt förhållande. För i ett sådant förhållande är man inte längre pojk- och flickvän eller man och hustru, utan förövare och offer.

Detta är en sann berättelse om en liten del av mitt traumatiska liv. Orden har flödat, och därför kanske inte ordval och meningsuppbyggnad är den bästa, men det får du ha överseende med. Känsliga personer kanske ska tänka både två och tre gånger innan de läser vidare, just på grund av textens illa berörande innehåll. Allt övrigt är rent subjektivt, bara mina egna åsikter, tolkningar och observationer, jag har inga vetenskapliga belägg.

Jag är en helt vanlig tjej på snart 24 år, som sett mycket av världens ondska. Att skriva ser jag som en del av min terapi, en del i min läkeprocess, som dessutom kanske kan hjälpa någon annan. Eller i all fall öppna ögonen på någon så de kan se hur en del kvinnor faktiskt behandlas. Vad som sker bakom stängda dörrar.

Våld och kärlek hör inte ihop, om det inte är i samförstånd av båda parter. Man ska inte ha sönder den person man påstår sig älska. Ingen människa kan någonsin äga en annan, en människa är ingen ägodel. Alla människor har lika värde, oavsett kön, ålder, vikt, längd, sexuell läggning, hudfärg eller någon annan variabel. Ingen är mer värd än någon annan. Så länge människor inte inser detta så kommer diskriminering och konflikter fortsätta att skapas.

Män som slår ser det oftast inte som om de gjort nått fel. De ber om ursäkt, och sen är allt bra. Ofta anser de också att de har rätt att göra så, mot \"sin kvinna\". När väl gränsen är korsad, när han burit hand på henne, så kommer den inte tillbaka. Gränsen över vad som är acceptabelt flyttas ständigt längre och längre framåt. Lyckligtvis lyckas de flesta kvinnor ta sig ur förhållandet innan de blivit ihjälslagna, men inte alla.

Alla mina systrar, bröder, mödrar och fäder, vi kan göra något åt det här. Vi kan bryta mönstret. Vi kan rädda våra döttrar från detta öde



Kakel

Vaknar med ansiktet pressat mot det kalla kaklet. Försöker fästa blicken på något men ögonen vill inte lyda. Tusen frågor snurrar runt i min hjärna. \"Var är jag?\" \"Vad har jag gjort?\" \"Vad har hänt?\" Det blixtrar i huvudet, jag vill kräkas. Försöker stryka bort en slinga av mitt hår från ansiktet men blir våt om handen. Rött. Blod. Jag har blod i ansiktet, blod i håret. Försöker desperat hitta var allt blod kommer ifrån, och hittar många tänkbara källor. Ett djupt jack i pannan, strax ovanför hårfästet, höger ögonbryn är spräckt och lika så underläppen. Höger kind ömmar och ögat är svullet. Letar i min dimmiga och avtrubbade hjärna efter ledtrådar till hur jag hamnat här i detta tillstånd.

Jag hade inte tvättat hans fotbollsstrumpor, och han skulle ha match. Det var därför han dunkat mitt huvud i handfatet, och sen när jag inte längre kunde stå, i väggen. Det var mitt straff för att jag varit så lat och senil. Mitt straff för att jag var så korkad. Det krävdes inte mycket längre för att få honom att explodera, det räckte med att jag såg på honom på \"fel\" sätt, eller att jag inte såg på honom alls. Alltid var det något jag gjorde fel. Något han var tvungen att straffa mig för. Och jag skulle vara tacksam, för att han stod ut med en så korkad tjej, för det är det inte många som skulle göra. Så jag skulle vara tacksam för att han straffade mig, och lärde mig \"veta hut\".

Jag brukade kunna se på honom när det är dax, när hans ögon blev sådär svarta och blodådran i hans panna började framträda. Hur han höll armarna tryckta hårt mot sidorna, knöt och öppnade nävarna. Som någon slags sjuk uppvärmning. Första slaget var alltid lite tvekande, men inte andra, tredje eller tjugonde. Han tyckte om att slå tills jag inte gjorde något som helst motstånd längre, utan badade i en pöl av mitt eget blod. Sen när jag ligger där, i dimmorna, så vill han ha mig. Han tar mig brutalt, och jag går sönder. Men det manar bara på honom ytterligare. Han grymtar ut sin klimax, reser sig, tar på sig byxorna och går därifrån. Lämnar mig blödande på golvet.

Han hade inte alltid varit så här. I början av vårat förhållande behandlade han mig som en drottning, var otroligt ömsint och lyhörd. Alla tyckte om honom. Jag träffade honom på en klassresa strax innan jag slutade nian, få en finlandsfärja av alla ställen. Först nu efteråt ser jag hur manipulativ och kontrollerande han egentligen var redan då, men som jag tolkade som omtanke. I början ville han bara ha koll på var jag var och med vem, men det trappades hela tiden upp, sakta men säkert. Det dröjde inte länge förens större delen av min fritid spenderades med honom, eftersom jag helt enkelt inte orkade med hans tjat.

Första gången han slog mig var när vi varit tillsammans fyra månader. Han hade varit på krogen med några vänner, och eftersom jag inte var 18 än då så stannade jag hemma hos honom och sov när de gick ut. Han var ursinnig när han kom hem, för någon där hade sagt att jag kysst någon annan (vilket förövrigt var en lögn). Han skrek en massa fula namn åt mig och jag blev självklart rädd. När jag försökte resa mig från sängen, och komma undan, knuffade han omkull mig. Vid andra försöket att resa mig spräckte han min läpp med hans hårt knutna näve. Efteråt grät han och sa att det aldrig skulle hända igen, att han älskade mig, och att jag måste förstå att han blev rädd att jag träffat någon annan. Och jag förstod. Och jag förlät. Om och om och om igen.

Jag satt kvar på golvet tills rummet slutat snurra runt om mig. Försökte resa mig, men benen vek sig och jag var tvungen att kräkas. Sitter kvar på golvet ett tag till innan jag gör att nytt försök. Reser mig upp, tar papper och blöter för att få bort det halvt fasttorkade blodet från golvet, väggen och handfatskanten. Sköljer sedan munnen med kallt vatten för att få bort järn och spy smaken ur munnen, men utan resultat. Smaken har bitit sig fast lika hårt som smärtan.

I detta ögonblick kände jag sån avsmak inför mig själv, inför att jag lät honom göra så om och om igen. Jag hatade mig själv för min svaghet. Hatade mig för att jag inte klarade av att lämna honom. Han hade sagt det många gånger, att om jag ens försökte så skulle han slå ihjäl mig, och jag tvekade inte en sekund på att han talade sanning. Han var en man som stod för sitt ord.
Min räddning kom efter nästan två år i formen av äkta kärlek. Jag gick och såg mig aldrig om. Han ringde några gånger och hotade mig, men gav tillslut upp och lät mig vara ifred. I dag ångrar jag bittert att jag inte gick tidigare, men jag visste inte att det kunde vara på något annat sätt.



Epilog

Varför stannade jag med en man som systematiskt misshandlade och våldtog mig? Det har jag frågat mig själv många gånger, och jag har faktiskt inget bra svar. På grund av ett sexuellt övergrepp i tidiga tonåren var jag så knäckt som person att jag inte förstod bättre, jag trodde inte jag förtjänade bättre. Jag var inte värd mer än så. Dessutom var han väldigt bra på att förstärka just den känslan, att jag var värdelös och skulle vara tacksam.

Hur kunde ingen märka något? Jag har alltid varit bra på att spela teater, hela mitt liv har varit en teater med mig själv i huvudrollen. Det har aldrig funnits någon som sett bortom den fasad som jag omsorgsfullt byggt upp. Men såg ingen märkena? Nej, ingen såg. Med täckstift, foundation och så vidare är det inte speciellt svårt att dölja. Dessutom har jag alltid haft fantastiskt läkkött, både på gott och ont. I allmänhet är min läk tid halverad jämfört hur det är i normala fall. Därför kan sår jag fått på fredagen vara helt läkta tills måndagen.

Om du känner någon i en liknande situation, eller själv är drabbad, så finns det hjälp. tjej- och kvinnojourerna i Sverige är väldigt bra på att ordna hjälp, både med polisanmälningar och skyddade boenden om det skulle behövas. Viktigast av allt är att ta sig ur det! För en man som slår kommer aldrig sluta, oavsett hur många gånger han lovar det, och det är inte offrets fel! Det finns många som vill, och kan hjälpa, men du måste själv ta första steget. Livet ska inte vara så.



Till dig som slår

Jag hoppas all helvetes olycka till dig. Att du får leva ett långt och outhärdligt plågsamt liv. Livstids fängelse med daglig tortyr vore allt för milt. Du lilla, lilla människa som ger dig på någon som är fysiskt svagare än du. Du fega människa som måste hävda dig via slag och sparkar. Det du gör kommer ALDRIG att rättfärdigas eller accepteras. Fick jag bestämma så skulle det vara skottpeng på sådana som du.