Himlen blir färglös och alla intryck tar paus i ett ögonblick som varar längre än någon kan mäta. När nervtrådarna åter möts är det dig jag ser, \"Du som av skönhet och behagen\", ett dallrande vagt minne från tiden före och ändå är du det närmaste kärlek jag varit. Närmast, men vi hade alltid den där papperstunna väggen emellan oss.

En gång försökte du skära upp den, med en kniv som kom farligt nära mitt hjärta. Det hände strax innan jag föll, två helt oberoende händelser som omöjligt kunde skiljas åt när blod och glassplitter låg blandade. När jag hade förlorat språket som kunde beskriva orsakssamband. När mitt hjärta, som hade ditt namn intatuerat som ett livsbärande kranskärl, var försvunnet och ersatt med en flåsande bälg, läckande lite liv för varje pumptag.

Fortfarande finns väggen. Och den blodiga kniven dinglar från taket i en tråd av tvinnad skuld. Du har kramat en glasskärva i handen medan du burit tyngden av allt jag förlorade; mig själv, marken under mig och cirka två liter liv varav en del finns uppsamlat i en alabastervas i ditt fönster. Och hur mycket jag än försöker visa dig bilderna på insidan av mina ögonlock förstår du aldrig att du inte bär på verklig skuld, bara lasten av min svaghet.

Det papperstunna släpper igenom alla känslor. Det är bara sanningen som delas itu. Jag gör det enda jag kan, jag trycker mig in i väggen för att slå skärvan ur din hand, för att ta ifrån dig min rättmätiga börda. Jag pressar mig mot dig för att visa att den hela sanningen är oviktig och att allt vi levde för var betydelsefullt. Att det har betydelse för mig än.

Våra fingrar är sammanflätade och mitt återfunna hjärta klappar mot ditt. Den elektriska sången som svultit i sin isoleringscell sprakar vilt mellan brinnande ögon som om tidslinjen aldrig brutits. Men i bråkdelen av en sekund ser jag sorg och smärta fara genom ditt ansikte. Och jag förstår att jag för alltid kommer att vara en skärva av glas i din hand.