Linda stod på maskrosfältet och lekte. Hon tänkte fram rosornas mognadsprocess att påskyndas, med viljan formade hon dem från vackert klargula till gråa, cirkelrunda bollar som hon unisont lät släppa iväg sina kapslar – alla på en och samma gång. Hon skjutsade till dem så att de med kraft steg uppåt, uppåt: Belöningen blir ett stilla upp- och nervänt ösregn av (kliande) gråfärgfrökapslar!

Det var så vackert. Och så lätt. Hon fascinerades över hur lätt det blivit genom åren. Och över att skönheten i själva upplevelsen egentligen var något man aldrig tröttnade på. Samtidigt så hade hon önskat att hon hade lärt sig lite mera. Men det var säkerligen ett överflödigt sätt att tänka, att önska sig en utopi.

Hon hade en gång under sina många affärer varit nere i helvetiska världar och kunnat döda en del fördomar för sig själv om vad helvetet egentligen består av. Visst finns där både demoner och djävular, men fullt så hierarkiskt som många föreställer sig det är det inte; fullt lika mörkt är det inte. Och vid ett tillfälle hade hon befunnit sig i en fantastisk, grönskande regnskog, vackrare än mycket hon sett – att sådant funnits inom helvetets domäner hade vid den stunden fått henne att plocka med sig en bukett av de vackraste blommor hon kunde hitta i skogen. Buketten – blomsterkvasten från helvetet – förvarade hon nu hemma hos sig i en liten kruka. Och de åldrades aldrig, utan förblev ständigt i full blom.

Vid ett annat tillfälle, så hade hon stiftat bekantskap med den mytomspunna fjäderpennflickan. Flera av i synnerhet de mer skarpkantade av himlens många moln har skapats av fjäderpennflickan. Hur det är med de andra molnen finns det ett otal olika berättelser om, och deras sanningshalt är förstås högst varierande, men Linda kan åtminstone vittna om att fjäderpennflickan är faktiskt existerande. Hon bor liksom i ett litet halvrum med molnväggar och molntak; det är inte alls särskilt stort, men där finns ett litet kök. Hon kokar gärna te och gör patéer som hon bjuder på. Hon lever uppe i himlen, så varifrån hon får ingredienserna till patéerna är inte riktigt tydligt. Hon har sällskap av en viss liten fågel som kom till henne självmant och som stannat där självmant.

Linda hade många erfarenheter som var och en var av sådan sällsam styrka att de skulle väckt avund och beundran hos de flesta. Den som följt hennes arbete genom åren, hennes kamp för att bara lära sig mer, skulle fascinerats över hur idogt hon gick in för det. Hon insåg själv att det var på det viset, men tyckte själv att det mest var absurt. Hon hade ju offrat så mycket annat. Hon reflekterade i dessa dagar ofta över det omtalade, vanligt förekommande misstaget att prioritera bort medmänniskorna för det individuella och eremitiska långsiktiga målet. En skicklig blommagiker, men nog fan finns det ingen att visa blommorna för. Menlösheten, mer än ensamheten (som är illa nog) kan driva en att gråta sig till sömns på kvällarna.

Hon visste ju nu, för sent, som för så många andra, att den ena sortens förbannelse till synes naturligen medför också en annan. Och hur skulle hon ta sig härifrån? Hon kunde påverka tusentals maskrosors livscykel, men inte sin egen. Och hennes makt hade snarare avtagit med åren, allt eftersom hon slitit. Hon hade blivit lurad. Men av vem? Människors råd och värderingar suger.

Men det visste inte jag. Och hur gör jag nu? Fjäderpennflickan är fantastisk, men om ingen kände till henne? Då vore hon, vilket är säreget att säga, värdelös. Värst av allt är att det inte är synd om mig. Eller; det är inte värst – det går inte att säga så säkert om en enskild faktor här. Visst är de fina, blommorna; men det räcker med att jag blundar så är det ingen som ser dem. Inte går det att sälja dem heller.

Linda tittade åter mot den uppåtregnande maskrosängen. Så hejdade hon regnandet tvärt och plötsligt, och tvingade ner kapslarna till marken, nästan med en (mjuk) duns. Så blev kapslarna liggande på och omkring de tömda plantorna som ett litet duntäcke. Hon strövade framåt, hasade liksom, och lät kapslarna smeka och lätt kittla hennes fötter – om inte annat, så kan man ju åtminstone njuta av det.