Gråa mäktiga moln ackompanjerar passande den dörr jag stänger efter mig och den individ jag vinkar adjö till, inför det att jag sedan börjar promenera tillbaka i den riktning jag kom ifrån.

Jag tar inte samma väg, men går inte heller alltför långt bort från den. Jag behöver inte gå länge, förrän jag hör en svag, vemodig pianomelodi som liksom fladdrar runt i luften. Den är vacker – jag har alltid gillat vemodiga melodier – och jag går lite emot det håll från vilket jag tycker att det hörs, vilket bland annat innebär att jag måste ta av ytterligare lite från stigen.

Så småningom lyckas jag faktiskt upptäcka ytterligare en liten, liten stig inne i skogen där jag nu går, men den är så liten att den knappast är ägnad människor. Den mesta sorts knytt har förvisso visat sig finnas här och jag har sällan eller aldrig upplevt hot från dem. Efter en liten stunds promenad, så öppnar sig skogen mot en liten, liten glänta.

Liv. Ett virrvarr av småliv, vilka mer eller mindre påtagligt interagerar med varandra. Det är en säregen samling som mina ögon skådar och jag vill föreviga. Men jag får finna mig i att titta; många skulle avundas synen. Små fåglar. Pysslingar. Drakar. Och i bakgrunden: musik.

Tio fåglar som växelvis befinner sig på marken, tillsammans med varandra, ibland uppe i luften, ibland ensamma, ibland i små, små grupper. De tycks ta hand om och bry sig om varandra. De ägnar sig åt traditionella fågelgöranden, de matar och ompysslar varandra. Emellanåt är de uppe i träden som omger gläntan. Ibland tycks det som att de jagar och äter små djur. Ibland värmer de sig vid en liten eld som brinner på marken och synes opåverkad av regndropparna.

Här och var i gläntan, på marken, skådar jag också små pysslingar, vilka alla tycks ta det något lugnare än fåglarna. De röker godmodigt såna där typiska pysslingpipor, samtalar lite med varandra, men också emellanåt med de fåglar som ibland närmar sig dem. Sannolikt är det någon av pysslingarna som ligger bakom pianomusiken; pysslingar förmår, såvitt jag vet sedan tidigare, framkalla denna typ av självständiga levande melodier.

Fyra små drakar flyger rytmiskt fram och tillbaka i skymningsluften i ett mönster som är tillräckligt regelbundet och mellan varandra synkroniserat, att jag ges anledning att tro att de dansar med varandra. Jag noterar dock snabbt att dansandet i så fall inte följer den rytm som i viss mån etableras genom den pianomelodi som alltså rullar runt här. Smådrakarna flyger dryga metern ovanför marken uppskattar jag och de är inte många decimeter höga. Som så många drakar har de en brinnande andedräkt; en liten centimeterstor låga som står rätt ut ur gapet från dem när de så önskar. De distinkta regndropparna hämmar dock lågornas styrka med tydlighet. Jag fascineras över det jag ser, och känner mig samtidigt privilegierad. Jag har hört talas om denna typ av smådrakar, länge velat se dem, faktiskt letat aktivt efter dem på de platser där de sagts kunna finnas, men aldrig fått utdelning. Är det inte lite typiskt att man då bara springer på dem så här i skogen när man egentligen är på väg hem från något helt annat? Jag tror att jag är särskilt lyckligt lottad som får se dem dansa.

En av smådrakarna slutar plötsligt dansa och drar sig lite undan. Jag tänker att den är trött och det är den kanske. Den drar sig lite emot träden runt gläntan och flyger lite förstrött runt dem, uppför dem, kanske lite filosoferande för sig själv. Den stannar till med blicken vid något, men jag ser inte vad. Det är tydligt att den observerar något. Plötsligt sträcker den ut sin lilla, tunna arm och greppar tag i något och när den flyger ut mot gläntan igen med sin fångst, så ser jag att det är en svart skalbagge som sprattlar ganska vilt. Den håller upp baggen framför sitt ansikte och sänder plötsligt en skoningslös, intensiv låga över det stackars krypet, som sprattlar i panik, ger ifrån sig ett litet kvidande, men strax efter är helt stilla – död. Draken förtär en del av baggen. Den flyger upp till en av de andra drakarna, pockar till sig dess uppmärksamhet och bjuder på den resterande biten av baggen. Erbjudandet mottages tacksamt och nu har också denna drake lämnat dansen – och de båda ger sig iväg mot trädstammen där bytet infångades. Till synes är det för att visa var djuren håller till.

Jag tackar för mig och går härifrån.