Det är något som blänker på andra sidan, där älven kröker sig. Han ser det ifrån stranden; något nytt, blått och vitt, en tejp sträckt mellan torra grenar. Han ser inte riktigt ändå, det är så varmt, ångan ligger över vattnet som en rök, en ridå av värme. Han vill inte se, inte egentligen, han vet nämligen, vet vad tejpen betyder.
Han står i vassen med vatten upp till knäna. Han är själv, än så länge är han det. Han fnyser och slänger sig sedan i vattnet. Det blir bubblor i badshortsen.
Hon trallar när hon kommer gående, hon trallar alltid tycks det. Han hör henne redan när hon är vid dammen. Han sätter sig och väntar. Snart dyker hon upp, först ser han bara kläder mellan grenarna. Ser ett leende.
Sandra, namnet klingar vackert, hon har svart hår och är bara något år äldre.
Han vinkar tafatt.
"Hej där."
"Hej Simon."
Hon sätter sig bredvid
"Ser du?" han pekar. "Ser du tejpen?"
Hon kisar, fokuserar blicken och nickar.
"Var det där dom fann..." Hennes röst sviker henne.
"Jag tror det."
"Fy så hemskt."
Han nickar.
Det sitter tysta, det behövs inga ord längre. Ibland förbleknar allt; tiden, omgivningen, verkligheten, allt stannar upp, sluts in i något annat, något som han aldrig riktigt förstått.
Han fann en gång en groda. Den var död; låg i ateljén förstenad. Solen hade torkat den, sparat den till honom, precis så som den sett ut när den levde. Så är det nu också. Solen kommer spara det här, kommer torka det här ögonblicket - grenarna och tejpen, det blänkande vattnet - spara det till honom.
"Hade hon drunknat?"
Han skakar på huvudet och tar hennes hand. Vet inte varför? Hon ler mot honom, det vackra leendet. Ibland är hon allt han tänker på.
"Kul att du kom", säger han.
De sitter stilla medan solen bränner deras hud.
Tänk att så få dagar i livet verkligen betyder något, så mycket dötid, så många bortkastade stunder det finns. Han känner ändå att allt på något vis flyter samman, att det vävs ihop. Ödet, det ordet speglar sig bakom allt - bakom varenda möte, bakom varje beslut. Sandra, hon finns där nu - i den här stunden bredvid honom. Tejpen där borta förändrar inte det. En dog, en annan fick leva, ödet igen, bakom alltsammans.
"Ska vi ro ut?"
"Vågar vi det?"
"Klart vi gör", svarar han kort.

Hon kom till honom. Det är så det måste ha gått till, så många fel måste tillslut bli ett rätt. Hon fann honom, det var längesedan nu - redan länge sedan.
Om älven var en människa skulle den kunnat tala, men den är ingen människa och förblir tyst då kanoten smeker de lätta vågorna. Älven är tyst, inget vittne, bara vatten, svart, blänkande vatten. Hon sitter framför honom. Han kan se hennes röda hud på nacken. När blev det så här, när föll allt samman?
"Får vi åka förbi tror du?"
"Jag ser ingen där nu, det går nog bra."
Hans röst ekar tomt innanför, där hon inte hör. Hans svalg har torkat ihop, läpparna darrar. Tejpen som blänker mellan torra grenar. Det närmar sig platsen nu, stranden där hon hittades. Vem bestämmer sånt? Att vissa inte får bli kvar, att vissa rycks upp innan ålderdomen? Döden är konkret på den stranden, tejpen vittnar om dess närvaro.
"Vem var hon? Vet du det?"
"Nej, inget vet något ännu. Det var en tjej i alla fall, en ung tjej tror jag."
"Fy så hemskt."
"Jo. Det är hemskt."
Kanoten glider sakta i strömmen utan att det märks. Tiden mals ner till ett damm, till rök över vattnet. Det finns spår i leran, stora fötter - polisfötter. Deras blickar är fastfrusta på stranden. Platsen är våldsam; grenarna, sjögräset och träden utsöndrar våld. Stranden har gjorts till något annat, till en skådeplats, en scen för ett brott. Han tar dem så nära det går. En trädstam sträcker sig ut över vattnet, insekter dansar i skuggan nedanför. Där låg hon tänker han, hon låg där i vattnet bland de fuktiga grenarna, bland insekterna. En lätt rysning, hans läppar darrar igen. Där fann de henne.
Han vänder dem tillbaka, paddeltagen känns tunga, ovissa på något vis. Det har sett vad de kom för att se.