Livet satt vid sin vävstol. Vävde matta där varpen var månens silverstrålar. Mönstret, stjärnbestrött, växte fram i tidevarv.

Barndomens rosa leksaksdrömmar kantade med grå orosmoln. Ungdomens beiga osäkerhet och mörkbruna rädsla. Hoppets saknad i mörkblå ton. Vuxenlivets sorgliga skepnader i svarta bårder. Varvade med lycka i glänsande guld. Kärlek i lysande rött.

Ängens ljuva blommor i regnbågens färger. Skogens djupa famn i alla nyanser av grönt. Vattnets blanka bronsyta i solbelysning.

Livet tittade kritiskt på väven. Många mönster i olika färger syntes i mattan. Lång blev den också. Men något saknades.

Livet kliade sig eftertänksamt i huvudet. Tänkte efter. Jovisst! Glädje och skratt i solskensgult skulle lysa upp det mörka i väven.

Livet betraktade belåtet resultatet av sin vävkonst. Trots allt ett ganska fint verk. Bara en liten bit kvar att väva. Men inte riktigt dags än.