Västkustgryning
Rofylld timma i en
stilla sommarmorgon 

*
Husen nere vid sjön
låg ännu i skuggan av Höge Berg,
den stora klippan av granit
i vars topp
samhällets vattenmagasin var insprängt,

På samma sätt
vilade också ännu hamnen
med sina jullar, snäckor, ekor
och någon enstaka segelbåt,
i bergets svalkande skugga. 

Men ute i väster,
där ute på Skageracks vida vattenyta,
kunde fartygen omöjligt
finna nåd från solens hetta.

Där hade de låglänta,
av inlandsisen rundslipade skären
sedan tidig timma
pressats under den stekande i solen. 

*
Även inne vid stranden
kunde luften kännas besvärande.
Men då blott för någon timme.
För när landmassan vämts upp
skapades en från havet svalkande bris
som fick gardinerna i de öppna fönstren
att svänga i några lätta, loja viftande.

 *

Och det var just då,
Vid ungefär den tiden
som tystnaden bröts.

*

Ett avlägset dunkande från råoljemotorer
vilket ökar i styrka.
Och snart kunde man varse båtarna
från ortens minimala fiskeflotta
på väg in mot hemmahamnen
efter lämnat ifrån sig fångsten på Smögen.
*
Tydligt kunde de invigda skilja
de olika båtarna på motorljuden.

Elsa
med sitt saktmodiga tunga dunk. 

Viking
med sitt mera korthuggna skall.

Grill
metalliskt sjungande
Djång, djåg, djång, djång.

 Och Elvan
tvåcylindrig, med omisskännlig sång:
padong, tadong, padong, padong.

 * 

Och så inne i hamnen,
i den ännu arla morgontimman,
börjar pensionärerna att samlas.

 Tyst samtalande står de där
med sina unikaboxar fyllda
med kaffestinna termosflaskor
och smörgåsar med pålägg.
Sä nickar de åt varandra,
Säger "Hejdå"?, och ger sig ut på fjorden
för att prova fiskelyckan.

 *

En stämningsbild av seren frid
som i hjärtat jag bär med mig
och som påminner mig ibland
om mina barnaår i Hunnebostrand.