Hur väl du än vill mig

rullar mitt hjärtas sten

framåt och förbi 

över och utför

i ett fritt fall

ner i en annan famn

Där på botten

anar jag plötsligt

en dov puls

mitt i det tysta

Jag vänder upp mitt snsikte

mot krusad yta

med genombrott av ljus

och du ser förvriden ut

i dina anletsdrag

härifrån

Men handen som sträcks ner

trevande, fumlande efter rätt sten

Får något i mig att brista

sorgset ser jag dig

försöka fånga bubblorna

av min tomhet

när de flyter upp

mot dig

På min hårda yta

fann du sprickan

som gav dig grus

i din hand

Jag finns där

någonstans 

i ett av kornen

väntande

på att få bli en stjärna

i dina ögons 

bortomseende

glans