I början framstod du
som ett svar på mina drömmar.
Du var som en vind som ville svepa med mig
på sin väg mot storm och kaos,
varje dag med dig var som ett virvlande äventyr.

Och även om du var
just denna spännande och oberäkneliga vulkan,
kunde jag lita på dig,
ungefär som barn litar på sina föräldrar.

Jag sökte din trygghet
och samtidigt
ett som anarkistiskt äventyr.
Det kunde inte hålla i längden.

En av oss skulle tröttna på att aldrig veta,
hela tiden kunde dagen
eller stunden som var
som 'lugnet före stormen',
bryta ut
och göra den mest fina plan
som slagen i spillror.

Så även om förnuftet stundom fick styra
sade känslor just det.
Jaget visste varken ut eller in.
Vad ville jag och vad ville du?
Stiltje, som en sorts vardag kunde erbjuda?

Kaos och ombytlighet,
eller en blandning av dem bägge?
Kroppen skrek efter äventyr,
sinnena skrek efter äventyr,
drömmen skrek 'ta mig ut på äventyr',
men förnuftet sade att det skulle gå över styr.

Det skulle sluta illa.
Det slutade ju illa oavsett vad jag valde.
Att det skulle ha något
med mig att göra ville jag inte veta av att höra.
Så jag skyllde alla fel på dig.

Trots att du var med eller start på just upptåg,
plötsliga infall,
kyssar och spring som efter ett tåg i farten,
kärlekens som blossande
och lockande färd.

Jag skyllde allt på dig.
Jag kunde inte stå för något själv,
det fick du ta hand om.
Röja upp efter röran.
Som en sorts förälder,
ville jag ännu vila trygg i din famn.

Om någon skulle börja,
så var det du.
Jag kunde springa bredvid.
Bara du satte fart,
kunde jag ha hängt med på vad som helst.

Även vardagens möjliga slit.
Men jag behövde någon
som sade åt mig vad att göra.
Bara så kunde jag vara hejdad, trygg.