Du lyssnade så purpur strängarna 

var spända i det som fanns var platserna 

i skinn så upptagna ögonen de letade 

klistrade vid stjärnor satt två ögonblick 

i koma min hud din värld dold utan 

möjlighet att vända 

springer springer varje dag uttrycken 

så lika springer genom berg i drömmarna

av världar och de ekar ekar längs med 

allt och rytmen ökar springer benen 

fötterna som tror de känner marken 

måsarna har talat nu satt punkt vid 

vingen den som lämnar oss vid bryggan 

nu är allt tyst. Du är borta. Det blir inget

mer av oss kvar. Publiken har glömt applåderna. 

Mitt farväl känns i tystnaden. Bor i mellanrummen.