Timmen den är sen
men känslan av dig
dröjer kvar
mjuk och len
inom mig
den strömmar
genom mina drömmar

minner om det som var
men ej längre är
på väg att bli
det minne
som gång på gång
genom mitt sinne
glimtar förbi

Timmen den var sen
upplösningen av
vårt första möte
var närmast nitrogen

i skuggan av eldens ljuva sken

den spred sig
genom våra
armar och ben

som en flod

den flödade
ut i vårt blod

En evighets sekund
av fullkomligt liv
lever obevekligt kvar
och lämnar inga alternativ
den dag vi möts igen

så som vi alltid gjort
min älskade underbara vän

för så oändligt länge sen

vi vägrade att se
och var för stolta för att be
varandra om bara lite mer

Men vad vi ej då förstod
och ej heller idag
ännu fullt ut förstår

är hur våra minnen fyllts på
var gång vi mötts genom alla dessa år

Tidevarv komma
tidevarv gå
även om minnen bleknar
och med tiden
blir alltmer grå

de stärker våra sinnen
och får oss till
att undermedvetet
allt bättre börja förstå

att även om vi skiljs
och ständigt ifrån varandra går
så är jorden ännu rund
som den fortjämt kommer vara
i många år

Det skrämmer lite grann
hur vi påverkar varann

ty du var den jag sökte
och som mitt hjärta vann