Jag lade hela skulden på mig.
Sade helt automatiskt att det var mitt fel.
Att jag var den felande länken.
Tills det slog mig...
Det är inte jag som flyr.

Felet ligger inte hos mig alls.
För det är du som alltid slutar hos mig.
Du som alltid frågar om du får komma förbi en liten stund.

Klockan kan vara mitt i natten och du kan sätta dig i din bil och åka in till mig bara för att hålla mig sällskap.
Du tog ju faktiskt bilen in till stan bara för att säga upp vår vänskap.
(För du är rädd att dina framtida tjejer blir tveksamma om du säger att du är kompis med ditt ex.)
Det är inte jag som är fångad av dina influenser.
Det är du som gör dig själv svag.

Äntligen förstår jag.
Risken att du återkommer till mig om och om igen är bara lite för stor.
Men då ligger ju faktiskt felet hos dig...