1

som vi kom en främmande försommar
genom gryningen klättrandes nästan ända fram
till den ödelagda cirkusen

du som trodde hon uppträtt sin sista scen
se nu krälar du ännu ett stycke natur
mitt bland marmor och skärvor i jakt
på din sönderrivna lindansardräkt



2

det är du som kommer ut
ur dörren där
och fram till mina ögon
förundrade här

försöker du tala om för mig
att vi finns
där som solskenet sällan blir sig likt igen



3

är du försvunnen?

...efter ditt sken sprang jag tungt upp i himlavalvet


såg din klänning ligga på sjuhundra moln

liksom virat kring kolonner ditt förvillande hår

sådan doft infrusen i självaste klockklangen!


men ingenstans finns du?

förutom i skönheten du skänkt åt några fåglar



4

flöjtslingan följer dina fötter
genom det ljusgröna skynket

vi väntar ej enbart på ena sidan livet
medan flickorna lyfter sitt skratt ur skjulet

nu stiger du för sista gången ut
på allra första sommarängen

det är här som vi står
och flyter stilla längs bägge sidor älven



5

så strosar hon vildsint längs stranden
den vidsträckt nakna, tysta
med läpparna dolda i handen
som sällan blivit kyssta

ty smakar den hakan så vaksamt
av äpplen dränkta i kanel
mens hårslingor rinner rakt, smeksamt
likt runda harpors trolska spel



6

I'm walking with my woman
on each side of this world
When she takes two steps closer
I'm running like I've heard
her heartbeat in my body,
her wonder in my head
Until we meet she's dreaming
my dream is never dead



7

vareviga morgon rusar människor in i tornet

och bestiger spiraliska kvadraters varv

en fönsterglugg åt gången skymtar skallarna upp

men ingen springer ner igen

i lyktskenet undrar vi vart människorna blev av

ty så högt man kan skåda står tornet tomt

och redan nästa morgon rusar nya in igen



8

mellan två månsken
vill min midsommar rita
ditt skötes möte


vinklar upp natt som
sommar'ns kortaste solsömn
gömmer sin glömska



9

känner igen ditt leende
har sett det någon gång i
en annans ansikte

- hur lyckades du sno
utan att hon började gråta??
utan att hon slutade skratta!!

minns snart inte i vilka
lådor jag låtit era
drag försvinna...

vill ha din lycka
och hela hennes glugg
innanför mina tänder

10

trottoarerna ligger fulla
av engångsgrillar
dubbel-dvd:er
trekantstrosor
medan maskrosfröna dansar in i mikrobutikerna
och murbruket ramlar ner bakom blomkrukorna
skär kåta strålar över fönsterbleck

har spöktroll flyttat in här i staden
ser svartvitt gryningens nattklubbar brinna
sänder sina våta sms via stuprör
där fiskmåsstimmen kippar efter rester av tecken
varannan port tömd på timglas mystik
i soligaste purgatorium
ligger slutna ögon på försvunna trappsteg
stannar juni upp

våningen som vinglar
fattar rätt på vilda trappräcken
tappar hon sin glassko
frustar hennes äpplen
faller platt på heltäckningsmattan
och halva hotellet
trillar ihop



11

Had met her in some other dreams
Don't remember how recently, but often it seems

Now we dream we're playing in the same movie
I'm supposed to trick us into her family's library

Then while she wents to bring her own poetry
I will already be vanished behind these bookshelves

So now I'm only dreaming of her memory
like a mystery remain in the manuscripts themselves



12

Staden låg liksom fullkomligt
avstängd.
Det var mitt på
midsommaraftonen. Varenda människa var någon
annanstans.
Förutom
den mörka clownen
som spatserade
likt skuggan av en komedi
eller glimten av en tragedi. En gång
i tiden
på samma trottoar
hade clownens svarta hatt
blåst bort.
Den flög
över öde torget, vitt och brett
och vidare
mot fulla ständer...
under många år
hade det gått
genom hjärtat
likt katedralklockackord
kolossalt olycklig
i konstant brist
på trollslag
...trippade den skuggtyngde
clownen nu med tre steg på varje steg
som för att inbilla sig
hur han ingalunda
var alldeles
utan sällskap.



13

...föreställningen hade aldrig tagit slut.

Egentligen skulle aktrisen ha blivit ohyggligt häpen

men här sken söndagssolen skönare

än på den allra uråldrigaste biograffilm

genom vita fasader som överglänste vita fasader

och fastän inget scengolv fanns

stod hon fortfarande upp

tillräckligt trygg i sin skiftande självdistans

så att ingen vansinnigt vällande lavas publikhav

förmådde smälta bort varken henne

eller rollen som sagan inuti sagan

där nästa blick nästlar sig evigt omkring

medan en efter annan klättrar ut ur fotografiet