Säg, är det om natten de flyktiga språken talar

En saga, ett stråk av ett liv

Hon förundrades över denna väldiga tanke

där hon genom vårdandet tog väldiga kliv.

En panna att stryka en hand att hålla

En närhet genom år och hjärta 

Hon tänkte, hon förmådde inte alls ett avslut 

Om själen förgåtts utav smärta.

För väl vill ett liv blomstrade varda 

följt av svällande hugande  knopp

Timmar av sol och regndränkta dagar

tills dess att livet genom allt fått en kropp.

Väl ska den kroppen sedan

landas och ömt fångas av jord

Mjuknas, fröas, förmultnas och sedan 

bli det minne som drömmarna tog.

Lampan är släckt, timman är slagen

Stärkta lakan av lin och vitt

En okänd går hem från sitt arbete för dagen

En själ har lossat ankar och flyger fritt.