hur man börjar om, utan att det känns som att börja om
mer som om man hittat ett nytt spår i livet
som alltid funnits vid sidan av den stig man snubblat fram på
i år och dar och åratal

hur självklart det känns att vandra den väg som gör en lugn och lycklig
på ett helt nytt vis
trots att samvetet gnager till då och då

(jag gjorde det inte för att lämna dig bakom mig
utan för att det bara fanns en väg för mig att fortsätta på)

det är sol och kaffe och förblindade ögon
som spänns runt det onda likt ett lock

och sakta men säkert kväver det
som förut fått en att vilja sluta andas