Hugo Fogelström. En tand kvar uppe och en nere, precis lagom för att kila fast pipskaftet. En märklig man med stor integritet och en självklar förankring i moder Natur.
”Det är väl bra med de nya bekämpningsmedlen” tyckte far min.
”Nja”, invände Hugo.
”Ja, du slipper ogräset”.
”Du menar blåklint, prästkrage och midsommarblomster? Nej, bättre är att gödsla det goda.”
Djupt inne i sej själv berörde han en urgrund, en ”själens naturliga bön” – uppmärksamheten. Och i den inneslöt han allt skapat.