Det var en blick som talade om för alla att hon aldrig mer skulle kunna lita på någon.
För hur många gånger fick hon höra att hon var älskad. En lögn.
Hur många lämnade spår på hennes kropp och själ och sinne?
Och så kom du.
En vacker lögn.
Så vacker, så ljuv, så... älskad.
Så nedsmutsad och ond. Så hypnotiserande, förvirrande... så Du.
Det var aldrig ett fall. Att falla är vackert.
Det var att smetas ut mot sin vilja mot ett asfaltsblock, röda streck, svart, svart tjära.
Röda läppar och svart, svart maskara.
Och en blick där tilliten var helt utplånad.

Död.