Jag känner mig tom och liten. Otrygg och tröstlös. Obefogad elak.

Det är inte ditt verk, men någonstans har dina stygn av kärlek gått upp och jag blöder ut ord jag inte förstår. Som om vi pratar olika språk. Som om vi aldrig har kommunicerat. Som om vi aldrig varit annat än främlingar.

Så när du kysser mig, är dina rökfyllda andetag främmande och jag ryggar tillbaka av misstro, av frustration över förvirringen och det finns inget spår av förståelse över dina tomma kärleksfulla ögon.

Det jag, det är mig det är fel på.

Lägg dina händer på mig kropp, andas in min närhet, ät mina lögner och håll om min närvaro för det håller aldrig. Du ser på mig så som du en gång sett på någon annan. Jag är inte unik, men jag är den enda i världen som har hål i mitt hjärta.

Du vet inte, du har aldrig vetat. Att det är en illusion av perfektion, en tilldelad myt av ansvar. Som om du kan rädda mig. Som om du kan rädda oss. Som om det finns ett oss.