Jag, vittnet tänker efter på rummet.
"Den som slår är det den som är sjuk
eller är det bara ett sundhetstecken
för att hålla borta en som utgör hot,
hotet som bara gärningsmannen ser?

Är den personen farlig, är offret sjukt
eller känns det bara som en sjukdom?

-Ni förstår inte! Hörs ett skrik från..
-Ska offret ta medicin under tiden de
umgås här, nu eller efteråt eller före?

-Varför håller ni på så här mot mig, varför?
-Ge inte upp! Fast ord står mot ord i lagen
så behöver inte, det onda sakna betydelse!

Fast nu tog de offret, för vård under tvång.

Och han som utgör hotet, säger säkert
det händer därför att du är i närheten,
närheten av ett argt frustrerat misstag.

Nu lyssnar jag till ljudet av slag mot..
-Det var inte jag! Jag rörde henne inte!
Din suck lät ödesmättat när du lämnade.
(Sen hördes det inget mer)
Bara kompakt tystnad av tomhet.

"Varför ska offret ta medicin under tiden
de umgås här, nu eller efteråt eller före?

-Ja, men nu lever hon ju inte längre vid liv..
-Det kommer alltid att kännas orättvist...
-Vilken lättnad han kände när de tröstade...
-Det ges ingen medicin alls för åkomman...

Varför har ni gjort så
här mot mig, varför...
hennes ord
skrivet med bläck
låg ensamt
kvar i rummet dit hon kom för
alltid slutat tro på värdigheten.

"Den som slår behöver särskild vård" Från vem?
(Gärnings-skylten? Ja, den kröp han lätt undan.)

-Det här är för djävligt, sa polisen.