de vandrar på äggskal runt oss
sköra, kallas vi
försvarslösa,
ensamma,
de bortglömda barnen

inlindade i bomull

de flyr en eruption
och som en skadskjuten kråka dök jag rätt ner
och förkolnade

men vad vet de om att flyga över orosmolnen med bruten vinge?
vad vet de om att möta dagen med sömnlösa ögon?

det är lätt att glömma att ilskan är ett villkor för förändring
att sorgen är en nödvändighet för att läka
och att rädslan är ett krav för att en dag kunna flyga över molnen,
med stolthet

de kallar oss sköra,
men det är lätt att glömma
att det starkaste som finns

är att våga visa sig svag.