i gränslandet märker jag hur omgivningen subtilt förflyktigas.

väggen intill försvinner. sängbordet försvinner. rummet med byrån, trasmattan och väggdikterna försvinner. fönstret med begoniorna försvinner tillsammans med riktningarna utanför. stan glider längre bort som om sängen är ett fartyg. endast stormen och regnet finns kvar, knattrande och tjutande mot ett tomt och svart skrov.

var befinner jag mej egentligen?

först försöker jag vända seglen, minnas vindsloftet runt sängen. sen låter jag det bara vara. låter underströmmarna bära mej med.

stugan omkring är djupt sammanväxt med mej. duntäcket ligger tungt och doftar nytvättat. ett väggur tickar oändligheten på väggen. bokhyllorna är fyllda med dammigt antikverade böcker, svartvita foton från bedagade tider och porslinskrams. rummet trycker av mörker, sängen är enorm, men jag hör farmor snarka tryggt i rummet intill. utanför regnar det så stilla att man ibland hör det beständiga suset från vägarna kilometer bort och anar Allvaret jaga genom det avsevärda mörkret runt stugan. men visionerna skiftar drag. suset har omärkligt växt till brus, ljus har tänts upp i mörkret som eldflugor,

det är ett hukande litet hotellrum jag ligger i. lavendelfärgade tapeter vaggar mina idéer. ett smutsigt fönster med värkande röda blommor får dom att drömma. utanför brummar trafiken mjukt i regnet, kör längst ringlande smågränder. klocktornen står nitiskt halvvakna i rampljus, räknar timmar och vakar över torg och kvarter där historiska högtider spelats och författare vandrat runt med stora tankar. jag är ensam här med mina manuskript. jag är äldre. vet nåt ingen annan vet, men inte vad än.

plötsligt hör jag nattlivet stegra. festerna utanför sjuder, skratten bubblar. rummet fuktas, luften är tung och svettig. balkongdörren står öppen med myggnät men fläkten måste vara på likväl. en vag doft av bourbon ringlar i luften. och så plötsligt ljuder en samklang av förskräckta tjut när regnovädret hastigt tilltar. skjulens plåttak knattrar som tangenter när tiggarna och turisterna söker skydd under väldiga palmer och angsanaträd i den hänsynslösa natten. jag är långt från uppmärksamhetens centrum här. långt från historieförfattarnas skrivbord,

förnimmer hennes privata citrusparfym färga hela världen omkring vårt täcke. känner Edie Sedgwick, Angela Davis, Tess Holidays skeptiska blickar fråga vad jag gör här. höghuset tvärsöver fyller upp hela fönsterutsikten, tv:n står på i nåt av fönstren och reflekterar sej skiftande på väggarna. en enigmatisk skepnad skymtas ibland i skenet. nej. man ser över taken. man ser domkyrkotornen och slottet lysa långt borta genom stormen.

eller är det bara kyrkogårdens koltrastar som hörs sjunga bakom pelargonerna? bakom dom vajande gatlyktorna som en regnbåge i fjärran?

jag blundar hårt. är det barndomsrummet på Engelbrektsgatans bottenvåning? bara regn och en bekant doft av färg nu, men jag tror att det är här jag är. intuitionen förkunnar så trots att konturerna blivit så diffust flytande.

perceptionen driver bortåt passagen där den måste lämna allt bakom.