1.Regnet öser ner,
men jag tar på mig skorna och går ut.
Paraplyet tar jag inte med mig.
Det är bara att acceptera
att det regnar ibland, vissa dagar och nätter regnar det mycket.
Det bara är så.
Det är förutsättningen för att kunna leva.

Jag springer genom regnet.

En redan våt människa känner inte att det regnar.
Regnet strilar ner som tårar från himlen. Sköljer i rännilar ner genom mitt hår och gråter på mig.
Masken rinner av ansiktet.
Det känns förvånansvärt skönt.
Jag blir blöt in på bara skinnet
och jag springer,
springer
igenom.
Inte hem ännu
Behöver ta mig ut först för att kunna ta mig in.

Vilda hästar springer igenom elden när det brinner på prärien.
Försöker de fly kommer elden ifatt dem, branden tar dem och gör aska av liv.
Det finns bara ett sätt att överleva. Möta elden och springa igenom.
Galoppera fast manen och svansen blir svedda, lågorna slickar ögonen så hornhinnan krusar sig och värmen bränner genom märgen in till lungorna och hjärtat. Branden är öronbedövande, sprakar knastrar exploderar bort tiden.

2.Pälsarna är svarta av sot när hästarna är ute ur elden.

På andra sidan.
Och allt blir tyst.


Sen kommer regnet.

3.En redan våt människa känner inte att det regnar.

Masken rinner av, vattnet slickar rent.

Sen springer jag hem
öppnar min dörr

går in

Där är det varmt och torrt, fast mina kläder är blöta och klibbiga.
Jag vet att det är dags att ta av dem nu.
och jag ser redan i min hallspegel,

att mitt ansikte har förändrats.