Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Detta är en intervju som jag ursprungligen gjorde för en liten tidning, men eftersom jag tycker att den också borde finnas på nätet så publicerar jag den även här.


Intervju med Rigmor Gustafsson - jazzsångare

I samband med en konsert i en park i Malmö i slutet av juni 2017 fick jag möjlighet att prata en stund med en av Sveriges främsta jazzsångerskor, den även internationellt framgångsrika värmlänningen Rigmor Gustafsson.

Du och gitarristen Mattias von Wachenfeldt har just uppträtt här i Videdalsparken som en del av Sommarscen Malmö. Vad betyder den här typen av konserter för dig och på vilket sätt skiljer de sig från konserter med betalande publik?

”Jag tänker inte så mycket på huruvida det är betalande eller inte, men det är väldigt roligt. Dels att det är sommar och att det är i parker, och så är det lite speciellt att spela med Mattias – vi kommer från olika håll. Han kommer från klassiskt gitarrhåll och jag från jazzvärlden. Och att det är gratis gör ju att det blir ganska blandad publik och det är väldigt roligt. Man når ut på ett annat sätt, och inte bara till den vana jazzpubliken.”

Ditt senaste album heter ”When You Make Me Smile”. Hur skulle du beskriva den skivan?

”I grunden är det en jazztrio som spelar tillsammans med Dalasinfoniettan och musiken är nyskriven – mestadels av mig – förutom en cover. Det är jazzigt, men med betoning på melodier. Det är inte så mycket solon och så är det melodiöst. Det är inte så komplicerade jazzlåtar.”

Men egentligen gillar du inte att spela in skivor…

”Nej, det stämmer faktiskt. Jag tycker om att känna mig fri och därför blir varje konsertframträdande olika och sedan är man i studion och spelar in en bestämd version, vilket känns konstigt när det live ju är olika varje gång. Och jag tycker inte om att vara i studion. Tycker att det är roligare att spela live.”

Men recensenterna var nöjda…

”Det var dom ju och det får man vara väldigt tacksam över, givetvis.”

En recensent sa att ”Rigmor Gustafsson bär sin själ på tungan”.

”Det har jag inte hört, men det är klart att man blir jätteglad när någon skriver så. Jag försöker hålla mig ganska neutral dock till recensioner för det kan ju vara både ris och ros. Men det är klart att man blir glad när det skrivs något så där fint.”

Får du mest ris eller ros?

”Jag har fått väldigt mycket ros, måste jag erkänna. Jag har varit enormt priviligierad när det gäller den biten.”

Du betraktas väl främst som jazzsångare. Tycker du att det känns begränsande?

”Skivbolag och skivförsäljare vill gärna kategorisera musiken, men jag för min del tänker på musik som musik och tycker om att sjunga allt möjligt. Och jag har stort behov av frihet, att jag får göra lite som jag vill med musiken – oavsett vilken genre det är.”

Det är först på senare tid som jag börjat intressera mig för jazz och därför undrar jag om du har något tips till mig och tidningens läsare vad man ska börja med om man inte är så van vid jazz.

”Ofta tycker människor att det är lättare att ta till sig musiken om det finns sång, om det är någon som sjunger. Och då skulle jag föreslå Ella Fitzgerald, Sarah Voughan eller Dianne Reeves, till exempel. Och om man lyssnar på instrumentalmusik så finns ju klassiker som Miles Davis och Chet Baker.”

Det här kanske är en dum fråga, men varför ska man lyssna på jazz? Vad har den musikformen som annan musik inte har?

”(Skratt) Jag tror att väldigt mycket jazzmusik skulle kunna tilltala väldigt många, men man får inte tillgång till den, till exempel via radio. Och jag tror att all möjlig musik berikar själen, men jazz är inte så förutsägbart och det tror jag är bra för själen och fantasin.”

Jazzen har ju en stämpel på sig att vara komplicerad och svårtillgänglig…

”Det kan den ju dessutom vara, men jazzen är ju samtidigt så oerhört bred. Det finns ju så otroligt mycket olika sorters jazz. Och det kan också vara svårt att veta var gränsen går mellan jazz, pop, soul, hiphop och rock.”

Efter en konsert med Malmö Symfoniorkester som jag nyligen besökte sa en kvinna i foajen angående den höga medelåldern på den klassiska musikens publik att om tjugo år finns det inte någon publik kvar. Hur är det inom jazzen?

”Medelåldern är ganska hög också inom jazzen. Därför är det kul med sådana här konserter där åldrarna är ganska blandade. Men jag tror att det är så att om man är i trettio- fyrtioårsåldern, har skaffat familj och jobbar mycket, då har man kanske inte tid att gå på konsert. Så jag tror inte att publiken dör ut, utan det kommer hela tiden nya när man får mer tid för konserter och man upptäckt att det är viktigt och berikar ens liv. Att man upptäcker att jag behöver mer i mitt liv än det jag hör på till exempel P3.”





Övriga genrer (Journalistisk text) av Herr Farbror
Läst 297 gånger
Publicerad 2017-07-01 17:43



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Herr Farbror
Herr Farbror