I öknen är solen en obamhärtig bödel. Den penslar sitt gift längs skinnet. Slår sina gnistor i öppna ögonlober. Torkar ut och bränner gräset med svetsens låga.

Skallerormar och skorpioner kryper ner från bergen på natten. De spökar i det ultravioletta ljuset, i brisen som ett febersjukt andetag. Gå inte ut utan skor! Barfotafötter utmanas på den heta marken.

Men öknen hyser också helt egna färger. Människorna pratar om det med förälskelsens rodnande kinder. Hur solen sänker sig, ödmjukt och lämnar plats åt gömda skatter.

Min vandring är kort och ensam. Mina tankar koagulerar innanför skallbenet. Tårarna är förtorkade snigelspår innan de lämnar mig. Jag är kvinna i ett land för män. I mig vilar livet.