Vem ser den osynliga flickan som stryker vid husväggarna

Bara för att hon inte vågar tro att livet är värt att leva

Vem stryker bort hennes tårar då de faller om natten

De som hon annars bara fäller i skydd av den mörka skogen

Vem blåser hopp och tro i hennes tvivlande kalla hjärta

När hennes livslåga frusit till is eller slocknat av tvivel

Vem har en öppen famn och värmande kram åt den flickan

Hon som bara vet hur ensamhetens kyla känns

Vem kan ge henne en trygghet och stadig grund att luta mot

Ty hon vet inget annat än otrygghetens kalla gatstenar

Ja vem kan ge en ensam flicka med en frusen själ

Allt det som hon så väl behöver för att återfå sin tro 

På att livet är något mer än kyla och ensamma tårar