vi vänder ut och in på fågelsången
finner ingen dold skatt, bara den mörkgröna
barndomens Orthoceratidae, armlös
mjukdelarna förmultnade sedan årtusenden
en pekpinne som gör att vi viker undan med blicken
ytterligare en och vi lägger pannan mot bordet
och lyfter inte huvudet på nio år, förstenade 

vi flyttar sedan det unkna vattnet mellan tankarna
dagarna så lika går på led
leda med händerna i fickorna
ledsna bojor om anklarna
vi gräver ner, skyfflar över hålet
klär oss i väl strukna vita särkar
över det vita polerad marmor
underjordens rostiga gifttunnor sipprar
kroppens gruva urholkas och fylls
av det ruttna vattnet
stillastående stank av skam
skamtankarna fylls och sjunker, tyngdlagen
under den blanka ytan
den frodiga masken
det stungna äpplet
de vissnade fikonlöven
och vi lär oss sakta förädla, raffinera
genom alkemi anrikas skam till skuld
detta fraktar vi på kamouflerade fartyg, falskflagg
som anländer till små nedsläckta hamnar
vars språk vi inte förstår
exporten magasineras som fruktan
                         vi rustar upp 

ibland möts våra ytor som speglar
vi visar tänderna och pekar finger
så rustar vi vår gemensamma last: 

en stor armé av fladdermöss som flygbombar
det vi hatar mest                     de vi inte känner
antagonisterna                                      oss själva