Ögon mot ögon.
Vi såg varandras blickar,
ådrade med regn.

*

Veckan promenerar
fortfarande förbi
utanför mitt hus.
Lika förvirrad
och ensam
som jag.

*

Längs dammiga förbannelser minns hon
att spillror som inte rivits kan ha våningar.

*

Lyssna, min dröm.
Du har lämnat genom mig.
Jag behöver inte din rädsla.
Jag har sett avståndet,
och din åtanke i mossor känt,
att summan, extravagant, inte behövs.

Svep mig i darrande passage
av det jag har sagt
och det jag inte kunde vara.
Du dök bredvid mig,
och jag kunde inte prata.

Du har en plats, en fruktad
färg på inga små träd.
Du har en sida
tills jag inte liknar dig.
Du har en punkt,
en du avslutat kastar,
skiljer dig ifrån,
genom att röra mig.

Jag har sett
(så var ärlig, min kära och min käre),
och jag antar att det goda kan göras.
Säg vad litet av mig du såg.
Visa att inget vill,
att blott sant, är du.

*

Jag undrar vems lidelsefulla kärna
hon ska passa i vår åberopade tid.

*

Din rosenknopp är den sista
av många.
Den var förutsagd att göra sak
som prydnad,
och bara i förbigående skylla på
att jag undrar.

Kan, kära du, verkan vara doft
men bo i formen av du som barn?

Eller är du köpt och sedan glas?

*

Jag flyttade
långt bort
vad som kom.
Jag vred snart
mot sedan,
beredd på
hur tiden
gled ner
i vad som
nu är
och krävande
innebär.