Klockan försöker spika fast ögonblicket,
ögonblicket är alltid snabbare.
Det är därför klockor ser så sorgsna ut.
En suckande jakt, ett hopplöst företag
att mäta det elastiska, det undflyende. 

Den klockan är som en manege
med cirkusdirektörer men ingen föreställning,
bara sågspån samlat i en cirkel under tak.
De levande djuren går inte in i det tältet.
Har man en gång sett en havsörn
blir man aldrig sig själv igen,
eller så är det kanske just det man blir. 

Manegen är en slaktare, en styckmördare.
Jag behöver inte en applåderande publik
eller vara ett cirkusdjur. Jag går med de tysta:
mullvaden, illern, ödlan, myran och en älg
som dansar till sin egen musik i skuggan.
Detta är en ekpåle genom klockans bröst.
Marken mullrar – en hjord piskar upp
dansande damm vid horisonten.