Ljuset genom springan
Fylls av ljud
Jag törs knappt hålla andan
För där står du

Du, som är naken
Du, som är klädd
Du, som är överallt
Du som gör mig rädd

Ett leende i brådskan
Du ser inget, men kanske hör
Din likgiltiga uppsyn
En nåd att bedja för

Min övertygelse var alltid
Att mörkret ska ta plats
Nu gläder jag mig ändå
Åt mitt kartongpalats

När våra ögon möttes
Såddes ett litet frö
Men det som låg i myllan
Skulle snart bli någons död

Din

Eller er?