Som medium är man ju ödmjuk
inför den kunskap man mottar.
Det här handlar om mycket sorg,
det finns människor som sörjer.
Även de som blivit fråntagna sin
mänskliga kropp genom, dödelse.

-Vi har inga kroppar, nu kan vi inte krama varandra.
(De var nya i den fasen och säker kan de nu kramas)
Hördes den unga kvinnan förmedla till sin pojkvän.

Det här är smärtsamt att ta del av och hur
orkar man bry sig om "de bittra" efter att
bevittnat dess utsatta, de som fortfarande
finns här runt omkring i naturen, en plats.

-Jag måste få säga och som jag lärt min dotter, Sofia:
Att de borde skämmas!
Dessa "gamla och ofta dödsbittra, grupplevare
förstår dom inte om riktigt omänskligt lidande.

-Jag tycker inte om att blanda mig i andras angelägenheter
och försöker bara vägleda till den väg som jag själv går på.

-Och som medium är man mycket försiktig, mänskligheten..

-Kanske fler som vill få en utökad känslighet?

På gott och ont:
-Är detta att betrakta som ett sjukt tillstånd?