en text direkt ur märkligheten..
varje mirakel har sin
Varje planet har sin plats längs ryggraden och trollsländan under armvecket har tappat sin magi. Eller är det en chimär. Längtar hon fortfarande. Vrider hon sina ord rätt för att passa in. Ställer hon sin röst till förfogande och vet hon vad ömsesidighet är. Hur är det med ja, nej och kanske. Ställs det på sin spets. Och när ska hon brodera ut. Indianerna har sänt sina signaler. Pratat med gudarna och hon vet sin tillhörighet. Snöleoparden har alltid varit hennes totem. Hon kommer aldrig undan. Vill inte komma undan. Söker rättfärdigheten. Ursprunget. Arvet. Silverskålarna som tilldelades andra. Inget hon vill ha. Inget hon kräver. Bara att veta sin födslorätt. Och där står huset i kolonialstil. Där ska hon skörda. Bygga bort sin födsloskuld. Vrida armarna bakåt till dess. Och sen. Ja, sen. Bananplantor. Och sen. Stormar du ut när allt är förlorat. Vandra gator upp och sätta grenverk i lågor. Jag står vid din sida. Inte rätt. Inte fel. Men vid din. Alltid. Och sen kan slaget var förlorat. Vi ser oss om och sätter kors där det behövs. Din ömhet längs min rygg. Somnar jag så är det i dina armar. Dina fingrar i mitt armveck. Där trollsländan skulle suttit. Jag kysser dig och dina fingrar.
Prosa
av
kerstin skriver
Läst 374 gånger och applåderad av 7 personer Publicerad 2017-07-10 00:46
|
Nästa text
Föregående kerstin skriver |