De ville få oss att tro att vi kunde gjort annorlunda. Att vi genom att vara mer adaptiva på en rörlig marknad kunde tagit oss någon annanstans. Att förändringsoviljan var svaret på varför vi satt långt inne i skogen och försökte svetsa oljetankar täta utan utsug med spruckna elektrodstumpar. Och visst kunde det väl rent teoretiskt ligga något i det, även om omständigheter och arv tycktes hägna vårt öde. Allas. Också Gustafvssons.

För om inte energikrisen slagit till på sjuttiotalet och människor slutat att värma upp sina kåkar med olja på åttiotalet så skulle Gustafvssons industri fortfarande blomma och med sina trettio anställda skeppa iväg dussinet tankar om dagen. Stålet i klippen skulle falla skoningslöst och rätt, precis över ritsen och dela plåten istället för att bocka den. Traverserna skulle ha varit besiktade av skyddsombud och en lokalt facklig representant. Fasaden skulle utan hål och med cirkulerande värme stolt burit upp skylten Gustafvssons tank, och lönesystemet skulle ha satt in en summa som lämnade inte så lite över var fjortonde dag.

Nu var det inte så. Men man gör ändå sitt bästa och försöker överleva till dess något förändras. I mitt fall skulle den givna travvinsten sätta mig fri. För Inge var målsnöret den något mer realistiska folkpensionen. Och för Gustafvsson - som av näringsmässiga skäl redan skrivit över företaget på nästa generation - var det möjligen Guds nedstigande eller en fullständig regression som kunde stå för lovsången. Något skulle till sist ge med sig. Måste. Och till dess hölls perspektiven korta. Det var ändå V-65 på Bergsåker på lördag och Inge hade pytsat in kunskap och pengar till ett system som skulle slå, bara Ideal du Gazeau höll sig på bena i fjärde.

Smältan fräste mot plåten där elektroden fogade sig fram och spred rök och värme. Två långsidor, slipning och lite fix med muffar och anslutningar sedan var det helg med den levande drömmen om frihet. Jag satte benen på stagen av tankens insida och ålade mig genom röken upp ur manluckan för att andas lite renare skitig luft inför nästa elektrod.

”Och var är Gustafvsson då?”

De två männen nedanför tanken såg upp på mig med en mitt-i-veckan-min trots att det var fredag efter lunch. Det var tydligt att de inte var kunder som var här för att skälla på tankarna vi producerade och något att leverera hade de tydligen inte heller.

”Han var här för en timme sedan”, sa jag och tog av mig svetshjälmen. ”Och ni då? Vilka är ni?”

”Roger. Roger Pettersson”, sa den av dem med igenvuxen mun och nickade upp mot mig.

”Patrik Selin”, sa den andre mer akademikerliknande och flyttade sig närmare den sida av tanken jag just svetsat.

”Vi är från facket. Sist vi pratade med Gustafvsson skulle han avveckla, sälja maskinerna som fortfarande gick att använda och sedan utveckla… Vad var det?”

”Jordbruket.” Fyllde Roger i.

”Jordbruket ja, och året innan när vi var här lovade han att ordna med alla brister och sedan återkomma till oss för en facklig inspektion.”

”Fast det glömde han väl.”

”Ja han gjorde väl det.”

”Hur länge har ni varit här”, sa mannen med den vildvuxna munnen och nickade mot skenet som stod ur Inges tank.

”En månad lite drygt och Inge tre tror jag.”

Patrik vände ryggen mot tanken och såg ut mot hålet i väggen som isades av en februarieftermiddag som lika gärna skulle kunna vara kväll, natt eller morgon.

Gustafvssons industri och Las Vegas. Tog man bort klockan över stämpelklockan så fanns där uppenbara likheter. Det var mörkt, skitigt, desorienterande och utbetalningarna kom högst sporadiskt. På bägge ställena jobbade man mot oddsen med en vag förhoppning om att dinga storvinsten för att faktiskt kunna ta sig någonstans.

”Han har en inbyggd fack-radar”, sa Roger, ”varje gång vi är här för ett föreläggande så har han hunnit sticka.”

”Eller är på väg”, fyllde Patrik i.

”Ja, en gång var vi honom i hasorna och hann se hur han slängde sig in i sin gräddgula Amazon och drog iväg. Vi följde efter till allt vi såg var grus och damm. Som att köra genom en skogsbrand.”

”Mitt i släckningen”, sa Patrik.

”Genom en skogsbrand under släckningen, fan vad han dammade på.”

”Hursomhelst, han kommer inte undan. Det här stället ska stängas ner”, sa Patrik och sneglade mot Inge som kravlat ur manluckan han med och grejade med pipan mot tanktaket.

”Och då blir det väl Alu-tjänster eller nått annat för er två antar jag?”

”Antar det, om vi inte hittar nått annat”, sa jag och hörde hur oerhört teoretiskt det jag nyss sagt lät.

”Ja,ja se till att få ihop era dagar till en ny period och dra sedan härifrån fort som fan för här ska ingen verksamhet bedrivas.”

”Och hälsa till Gustafvsson att inte pressa Amazonen så förbannat.”

Skratten ekade genom den sargade fabrikshallen där de gick mot utgången och lämnade efter sig en önskan om en trevlig helg innan dörren slog igen.

Jag hoppade ner på hällen tanken stod på, drog upp Commerce-paketet från overallens bröstficka och knackade fram en cigarett och gick mot Inge som fått fin fyr på sin pipa med Borkum Riff.

”Hur går det”, sa jag och la handen mot tiokubikaren Inge stod i.

”Nå, nog går det nog men röken på insidan. Och slagget sedan. Småjävlar yr överallt.”

”Jag vet”, sa jag och kunde inte gömma flinet över det svedda skägget.

”Va var det för folk?”

”Facket. sökte Gustafvsson.”

”Gustafvsson. Nå, va sa de mer då.” Inge drog med tummen och pekfingret nedför hakan och satte igång det typiska skäggtvinnandet.

”Pratade om nedstängning och Alu-tjänster.”

”ALU...?” Inge slurpade med pipan som om han fyllesomnat med käften halvvägs nere i en österbottnisk myr. ”Vad menas egentligen med det?”

”En förkortning för arbetslivsutveckling, vilket är en arbetsmarknadsåtgärd för att få folk i sysselsättning. Fast egentligen menas Allra Längst Underst.”

”Allra längst underst. Nå, jag har månaden kvar till ny stämplingsperiod så ta mig fan om de stänger och skickar iväg mig på sånt… ALU.”

Jag berättade mer ingående om Dennis, som av arbetsförmedlingen under sommaren och hösten blivit anmodad att med röj -och motorsåg gå efter ån och snygga upp. Skenuppdraget för att genom systemet utnyttjas för personliga ändamål. Och hur han istället varje morgon delades ut till uppdragsgivarens grannar och bekanta för gratistjänster: Trädfällning runt åkergränser, gräsklippning, krattning, ja tillochmed vinbärsplockning fick han syssla med om dagarna där han som en sorts modern slav gick och skalades på självkänsla. Och vägrade han, eller ifrågasatte, skulle hans handläggare naturligtvis ha mycket svårt att tro på honom mot så många samhälleliga etablerade och det hela skulle ha slutat som det alltid gör. Med straffmånad, Cv eller social kompetens-kurs och sedan ny ALU-tjänst.

Och visst hade såna som Inge, jag och för all del Gustafvsson ställt till det mycket för oss själva. Visst kan man tycka att jag borde gått klart gymnasiet, städat ur garderoberna och hällt ut vinet som alltid stod där hemtamt och kluckade. Visst kan man tycka att vi borde ha rustat oss bättre för nya tider. Men samtidigt, tog vi inte ändå ytterst ansvaret för femhundraprocentig ränta. Beng Dennis. BNP och kapitalflykt. Gjorde vi inte exakt det generationer före oss alltid gjort. Hostade oss med stopptjutande lungor genom svartslemmiga nätter. Tog smällen, genom alla kriser och krig. För är det inte alltid så. Att sådana som oss skalas bort först. Att kedjan kapas längst ner, länk efter länk.

Allra-Längst-Underst, snart skulle det kunna vara vår tur. Hotet snurrade hjulen.

”Hörru! Facket var nyss här och frågade efter dig.”

Gustafvsson släppte fingrarna om traversdosan sneglade bak mot mig och fortsatte sedan att med kroppen mot tanken flytta den bort mot blästern.

”Och Gustafvsson. Idag är det fredag.” Han stannade igen. ”Ja, jag var inne på banken i onsdags och lönen hade ju inte kommit in.”

Han släppte dosan och vände sig om med blicken hos en som accepterat det otänkbara och sa helt kort: ”Nej. Det blev försenat.”

” Försenat... Jag behöver pengar jag med. Lön. För jobbet jag gör. I tid!”

”Jo, jag vet.” Gustafvsson såg över min axel mot kontoret till. ” Helt ärligt behövde jag pengar till plåt och elektroder. Muffar, slipskivor, sand till blästern. Allting kostar. Och det strulade till sig med faktureringen av de senaste tankarna och… men till veckan.”

”Nästa vecka! Jag behöver pengarna nu. Idag för fan! ”sa jag, slängde handskarna över vinkelslipen på arbetsbänken och la armarna i kors över bröstet.

Han plockade upp traverskontrollen som svängde fram och åter från taket likt micken i en boxningsring strax innan en fight, sänkte och höjde tanken med ett par snabba tryckningar och släppte sedan kontrollen.

”Hur mycket behöver ni?”

”Ja femtonhundra över helgen åtminstone. Och Inge lär väl behöva detsamma, minst.”

”Femtonhundra… Minst!”, fyllde Inge i och tvinnade runt med skägget.

Gustafvsson började besvärat bläddra runt bland gud vet vad i sin brunnötta börs och sträckte sedan över två tusenlappar.

”Men gör helg nu gubbar.” Han plockade upp kontrollen och började hissa tanken mot taket igen. ”Tiokubikarna behöver inte gå förrän mitten på veckan och sedan blir det ADR-tankar. Fick nyss in en beställning på fem stycken. Vi syns på måndag gubbar.”

Trots att det saknades femhundra för oss var och trots att jag var förbannad kunde jag inte låta bli att känna mig lumpen. Det kändes som jag rånat en tiggare. Helt hastigt ramlade tankar på Gustafvssons fru och barn genom mitt huvud. Hur han stod där framför dem och med nödlögner tvingades förklara varför helgutflykten måste ställas in och hur de skulle kompenseras senare.

”Fan vilket strul det alltid ska vara”, sa jag till Inge som börjat skrubba bort smutsen med det sågspånsliknande tvålpulvret som bland många andra mystiska saker innehöll små kulor av någon substans. Det rev skinnet rött men var - förutom möjligen diesel - det enda som riktigt bet för att få väck det värsta av skiten som täckte oss.

”Tusen kronor, nå, nog inte är det mer än det just räcker inte.”

”Nej, det är ju inte det. Men vad gör man”, sa jag till Inge och gnuggade tvålpulver runt ögonen. ”Vad fan gör man egentligen…?”

Vi parkerade på pizzan och hann dricka ur en omgång starka innan Inge serverades sin rödspätta och jag min calzone. Tv:n i taket strömmade förväntningar och Hans G:s familjära stämma och vi åt och drack allt ivrigare mellan omgångarna. Fjärde, och vi var fortfarande med. Ideal du Gazeau vände löddrigt runt i volten. Jag fastnade i en tugga men bet ihop på kommandoordet kör, bara för att strax därefter skicka en degskur mot tv:n där Idealen flög upp som en kadett i en pilsnerfilm. Galoppvrålet lockade fram en nysning ur mig. Sotsvart snor smetade fast mot servetten. Jag snöt ur mig några fabriksrester till, skakade på huvudet över påminnelsen och vinkade till mig Hader för ännu en runda.

” Skriv upp alltihop”, sa jag och såg ögonen vattnas och pannan bli allt degigare. ”Ja, jag vet... Jag betalar till veckan. Senast lördag. Hader, jag lovar!”

”Söndag Markus, minst hälften.”

”Självklart”, sa jag och vände mig mot Inge. ”Nästa vecka. Då jävlar! Nästa vecka Inge, då ska världens alla skulder betalas.”