Jag strävar ständigt efter större fastän jag aldrig växer.
Jag vill ständigt finna slutet men kan aldrig lämna mitt förflutna.
Jag är mjuk och kan inte kontrollera vart bäcken tar mig, men bäcken gör mig starkare desto brantare den blir.
Ibland så fryser jag till is och folk finner ett tillfälle att trampa på mig.
Dem ser inte vad som finns under mitt skal.
Jag hade kunnat sluka dem allihopa men jag är alldeles för kall.
Jag tänker inte låta någon komma mig nära förens jag kan känna värme igen.
Skit kommer jag alltid att få stå ut med men jag tänker inte låta någon komma ner på mitt djup förens jag är riktigt varm.