Vi satt där, och besökte tiden långt bakom när det var vi igen. Gick längs med gator vi kände igen, smet in i gränder som vi trodde inte fanns kvar. Såg delar av oss själva som vi inte kände igen, som vi måste glömt bort, som vi en gång trott var eviga. Vi satt kanske bara en meter ifrån varandra, men när såpbubblan runt oss sprack rann alla de tusen dagar, de tiotals år, ner mellan oss och främlingen mittemot påminde om någon jag en gång känt. Hon hade ett leende man skulle kunna bli kär i, tänkte jag på vägen hem.