Efter ett intensivt bedjande av yngste sonen; "Gode Gud, gör så att de inte vill ha Bella.", kom hon för att stanna i mer än 11 år.
Bönhörd eller ej  ... Ett smått desperat mail kom från ägaren, nyss hemkommen från BB med barn nummer två. Det par som hade köpt hunden ville att köpet skulle gå tillbaka. Efter kontakt, gick färden till Bellas hemstad. Vi hämtade hem en nervig hund.
Bella var rädd för mycket; skottkärror, gåstavar, mörka människor, mörkt klädda människor, smällande ljud, plastsäckar, små barn, etc. Hon ogillade andra tikar och ville gärna slåss med dem. Hanhundar gillades desto mer.
Tippen, en strävhårig tax, blev en god vän till Bella. En stor och präktig schäferhanne blev föremål för vänskapsinviter. I kraft av ålderns värdighet visade han dock svalt intresse för Bellas fjantigt lekfulla stil, hälsade bara och gick undan med avmätta steg.
Jag och barnen flyttade. Bella också, givetvis. Hon fick nya kompisar bland hannarna och nya ovänner bland tikarna. År gick. Bella tränades och tränades. Men nog var det väl så att hon egentligen lärde mig mer än jag henne?
Med tiden hade hon blivit ganska kaxig och kavat. Dock försvann aldrig skotträdslan och den djupa oviljan mot tikar. När Bella var 11 år genomgick hon en operation för juvertumör. Den visade sig vara ofarlig. Allt var frid och fröjd.
Vid 12 år började hon bli litet stelare i benen, såg allt sämre och hade ibland svårt att tolka det hon såg (eller trodde sig se).
Runt 13 års ålder hade synen försämrats så att hon i mörker kunde bli väldigt upprörd över buskar, träd och annat "hotfullt". Hon skällde ut både möjligt och omöjligt. Blev skräckslagen för rörelser jag aldrig upptäckte. Hennes hjärna varnade henne för högst tvivelaktiga och möjligen farliga figurer mest överallt utomhus. Hon kunde hoppa till inför sin egen skugga, varseblev inte föremål och människor i rörelse förrän de var helt nära.
Rädslorna växte i henne. Vanliga ljud föreföll henne inte längre vanliga. Hon hoppade skrämt iväg när hon uppfattade något oförutsett och det verkade snart vara det mesta.
Inomhus verkade Bella stundtals falla i trans, blev frånvarande och kunde sitta med blicken in i väggen. Hon lade sig med nosen eller huvudet under en möbel och bara stirrade på ingenting. Om nätterna kunde hon få för sig att vandra kring istället för att sova. Någon större lust att komma direkt när man skulle ut hade hon inte längre och väl utanför porten blev det ett utdraget vädrande och lyssnande.
Tid hos veterinär. Han tyckte att hon uppvisade tecken på demens och ordinerade ett slags hälsokost för hund i kapslar. De inhandlades på plats och kuren startades direkt vi kommit hem. Bella blev lugnare och kunde piggna till emellanåt, ibland var det som om signalerna verkligen tog sig fram och tolkades rätt. Men just som man tyckte att hon verkade må mycket bra, kom bakslagen.
Rundorna ute blev rätt varierande; ibland små rundor med hemmet på några minuters avstånd. Andra gånger kunde hon få lust att gå litet längre, och rentav ännu längre. Jag hängde på. Bella fick bestämma takten, välja väg och tilläts oftast nosa så länge hon ville på intresseväckande objekt.
Längre promenader togs företrädesvis om kvällarna eller tidigt om morgnarna när det var lugnare. Inte så många ljud som kunde störa. Trots det kunde Bella hoppa till och ta krumsprång, till och med vid en harmlös hostning från mig.
Efter några incidenter som kunnat sluta mycket illa tog jag beslutet att beställa tid för ett oåterkalleligt farväl. Efter samtalet satt jag länge och darrade med mobilen i hand. Det följde ledsamt tröttande dagar varvade med stor glädje och mycket kärlek. Det hände att hon visade prov på gamla takter och rentav kunde bli lekfull. Men hon var oförutsägbar och det var med bävan jag tog henne ut på våra sista äventyr.